Missnöjesyttringarna mot korruption riskerar att sprida sig som en löpeld i regionen när lågorna nu hoppat från Kenya över gränsen till Uganda.
Det var i början av sommaren som unga kenyaner gick ut på gatorna först i huvudstaden Nairobi, och sedan i andra städer, i protest mot planerade skattehöjningar.
Att höja det låga skattetrycket är nödvändigt ur nationalekonomiskt perspektiv – den kenyanska staten står på ruinens brant efter de senaste tio årens kraftigt ökade belåning. Men många kenyaner upplever att de inte får något för pengarna. De kräver att politikerna först drar ned på sina utgifter innan de ber sina medborgare om hjälp med att betala av skuldberget.
Och om det först handlat om skattehöjningar, är det nu korruptionen och politikernas vidlyftiga leverne som helt står i fokus för protesterna.
I ett land med stora inkomstskillnader, där en vanlig kenyansk arbetare kan tjäna mellan 2 500 och 10 000 kronor i månaden, tjänar en parlamentariker närmare 60 000 kronor i månaden och en minister tjänar runt 75 000 kronor i månaden. Dessutom får samtliga politiker traktamente för varje sammanträde, och kan på skattebetalarnas bekostnad köpa bilar till ett värde av 400 000 kronor, en summa de velat höja till 625 000 kronor.
Pressad av ungdomsrevolten har Kenyas president William Ruto avskedat i princip hela sin regering och han har bjudit in till dialog för en nystart. Framöver kommer regeringen att bli betydligt mindre och utgifterna ska stramas åt rejält, lovar Ruto.
Men vem ska vara motparten i dialogen? Proteströrelsen är ledarlös och vill så förbli. När traditionella oppositionspolitiker har försökt ge sig in i diskussionen har de fått ett rungande ”håll dig utanför” till svar, då dessa ses som representanter för samma politiska elit.
Under den arabiska våren för 15 år sedan fick vi se hur en protestyttring som började i ett land – Tunisien – kunde få en hel region att skälva och flera regimer att falla. Social och politisk oro på samma nivå som vi såg under den arabiska våren i Mellanöstern ligger ännu långt bort i Östafrika. Men ländernas ledare är fullt medvetna om hur en mobiltelefon med internetuppkoppling i varje hand kan få tankar och idéer att färdas över gränserna.
Det är mot den bakgrunden som grannlandet Ugandas starke man, president Yoweri Museveni, i förra veckan gick ut och sade att ”ni leker med elden” när landets ungdomar började inspireras av sina kenyanska bröder och systrar. Museveni lovade att svaret från regeringsmakten skulle bli snabbt och hårt om någon vågade sig ut på gatorna. Det gjorde de i veckan. Hundratals ungdomar mötte kraftigt beväpnad kravallpolis på gatorna i huvudstaden Kampala och redan har 60 personer arresterats.
Demonstranterna har inte låtit sig bevekas. På onsdag väntas ungdomar som snackat ihop sig på sociala medier marschera mot parlamentet. I nuläget kräver de bara talmannens avgång, men snart kan hela det politiska etablissemanget drabbas av ”generation z:s” vrede. Då ligger 79-årige Museveni illa till.
Han har styrt sitt land sedan 1986 – ett 40-årsjubileum väntar alltså runt hörnet – och fyra av fem ugandier har aldrig levt under en annan president. Om han misslyckas med att läsa av folkviljan, kan det bli svårt att släcka branden.
