De flesta nyheter om en 91-åring på vift brukar få sin upplösning i notiser som berättar att hen lokaliserats av allmänheten och återförts till sitt särskilda boende av uniformerade poliser.
Men Paul Biya är inte vilken 90-plussare som helst, utan Kameruns president sedan 41 år. Och det var inte från något demensboende som han hade vandrat ut med en rullator. Han sågs senast vid ett toppmöte i Peking, innan han under mystiska omständigheter var försvunnen i sex veckor.
Under tiden förbjöds medierna i Kamerun att spekulera i hans hälsotillstånd, med hänvisning till nationell säkerhet.
– All debatt i media om presidentens tillstånd är därför strikt förbjuden, sade inrikesministern Paul Atanga Nji i början av oktober.
I veckan stod det klart att Biya åtminstone lever, och därmed ännu är världens äldsta sittande statschef. Han landade i huvudstaden Yaoundé efter en resa från Schweiz, där han ska ha befunnit sig då han hanterade frågor av så känslig karaktär att de fortfarande är hemliga. Biya såg hyfsat stark ut (för sin ålder) men gav inga uttalanden vilket gör att spekulationerna lär fortsätta.
Regeringen har inte fel, när de kopplar ihop presidentens hälsa med nationell säkerhet. Men det är ett självförvållat problem som hade kunnat undvikas om Biya ”gjort en Biden”. Han har dock inte visat några tecken på att vilja stiga åt sidan. Tvärtom tyder mycket på att han vill kandidera för ännu ett omval när hans sjuåriga mandatperiod löper ut nästa år.
David Kiwuwa, docent i internationella relationer vid universitetet i Nottingham, skriver i en kommentar att Kamerun rycker allt närmare ett vägskäl efter Biya, och att landet saknar konstitutionella råmärken för att hantera läget.
”Successionen kommer sannolikt att bli en stökig historia”, skriver han, och fortsätter:
”På grund av år av nepotism som institutionaliserats av Biya, kommer det finnas en ökad potential för regionala och etniska spänningar eller konflikt, till och med ett sammanbrott för lag och rättvisa”.
Att landet är en storproducent av olja, naturgas och timmer bara höjer insatserna och ökar risken för destruktiv tävlan mellan olika grupper när han väl checkar ut.
De metoder som despoter använder för att klamra sig fast vid makten brukar borga för att sönderfallet blir stort när de väl försvunnit. Lokala eliter har spelats ut mot varandra, de väpnade styrkorna har ofta fördelats över olika maktcentrum, och det juridiska ramverket har under åren skräddarsytts för en person. När denna försvinner, kollapsar allt.
Demokratiska republiken Kongo och Sudan är väl de två tydligaste exemplen i regionen.
Det finns all anledning att hålla konversationen om Biyas hälsa vid liv, även om den i hans eget land måste ske i det tysta.
Läs mer av Erik Esbjörnsson här.
