När Hamas anfaller Israel blir livet svårare för svenska judar. Det låter egentligen bisarrt men har varit en sanning i generationer; krig i Mellanöstern gör att judar i Malmö, Örebro och Umeå utsätts för grov rasism, deras rädsla ökar och deras vardagsliv begränsas, på gatan såväl som på nätet.
Segerstedtinstitutets rapport ”Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober” kommer ett år efter starten på det senaste kriget. Månaderna efter Hamas terroranfall, i Gazakrigets spår, ökade enligt rapporten antalet antisemitiska hatbrottsanmälningar i Sverige med drygt 450 procent.
Överallt berättar judar om ökad otrygghet. Om demonstranter som bränner Israels flagga utanför synagogan, om judar i Malmö som varnas för att tala hebreiska på gatan.
Svaret har skrivits otaliga gånger och kan sammanfattas i ett ord: nej.
Den som skriver om antisemitiska uttryck i krigets spår möts alltid – alltid! – av samma reaktion: ”Är man alltså antisemit bara för att man fördömer Israels krig och förtryck?”
Svaret har skrivits otaliga gånger och kan sammanfattas i ett ord: nej.
Ett kapitel i Segerstedtsinstitutets rapport tar upp just detta. Det har titeln ”Antisemitism, gråzon eller legitim kritik av Israel: Var går gränserna?” och är skrivet av Anders Persson. Persson? Jodå, samme forskare som i våras fick sitt arbetsrum vandaliserat och nedsölat med slagord om ”Blod på dina händer” och ”sionism”.
Persson konstaterar att kritiken mot Israel ofta rör sig i en gråzon. Det är en sak att skrika ”Befria Palestina” på en demonstration, en helt annan att skriva det på en judisk elevs skåp i korridoren.
Inte minst gäller gråzonen ordet ”sionist”, ett ord som kan beteckna allt från en person som vill att Israel ska få existera som stat till hårdförs bosättare som vill fördriva alla araber från det historiska Palestina. Så vad betyder det att ”krossa sionismen”? Om det innebär att judar inte ska ha rätt till en egen stat och Israel upphöra att existera, ja, då är antisemitism inte för mycket sagt.
Tyvärr är det ju så att en inte obetydlig del av dagens Palestinaaktivism rör sig långt utanför gråzonen. Några sörjer öppet när terrorgruppen Hizbollahs ledare – en man vars själva livsluft var judehat – dödas. En annan håller tal framför en bild på samma ledare och frotterar med terrorstämplade grupper.
En tredje hänger ut en journalist som gjort stora insatser för att granska problem i den palestinska aktivismen, en journalist som dessutom hotats av demonstranter. En fjärde sprider antisemitiska budskap, ångrar sig, utesluts ur sitt parti – Vänsterpartiet – men får starkt stöd av partiets lokala styrelse.
De är alla typexempel på fall där den propalestinska rörelsen haft stora chanser att markera, att skrika högt, rensa ut antisemitismen ur sina led. I ställer tycks rörelsen välja att skrapa med foten, titta bort, skylla ifrån sig, trivialisera.
”Kriget är värre”, säger man. Men judar i Sverige är inte skyldiga till något krig och ska inte behöva bli dess offer.
”Kriget är värre”, säger man. Men judar i Sverige är inte skyldiga till något krig och ska inte behöva bli dess offer.
Segerstedtsinstitutets rapport visar att svenska judar känner sig ”övergivna och svikna”, inte minst av grupper som de litat på och vars stöd de räknat med. Det handlar om myndigheter, som gör för lite mot antisemitismen, mot vänner och bekanta, mot medierna som upplevs för propalestinska och mot den politiska ”vänstern”, framför allt den antirasistiska rörelsen.
Det är här de kommer in, de människor som har ryggradsreflexen att alltid kränkt slå ifrån sig: ”Är man antisemit bara för att man fördömer Israel?”
Några enkla tips i det läget:
Vid tvivel – avstå. Om du har skäl att fundera på om ett ord kan ligga i en antisemitisk gråzon bör du nog inte använda det. Det finns säkert många andra sätt att uttrycka din kritik.
Om du hör om antisemitism i ditt eget politiska läger: ta det på allvar och fundera på vad du kan göra åt det i stället för att börja yla om att det är mycket värre på andra håll.
Om du har hjärtat till vänster och hör någon tala om judar och Israel på ett sätt som känns tveksamt: Fundera på hur du reagerat om en sverigedemokrat sagt samma sak, om judar eller om en annan grupp. Antirasismen måste vara konsekvent. Rasism är vad som sägs, inte vem som säger det.
