Hur stor skuld bar Lars Norén och Riksteatern till det som hände i samband med pjäsen ”7:3”?
Det var år 1998 som några fångar på Tidaholmsanstalten, dömda för grova våldsbrott, skrev till dramatikern Norén: de ville sätta upp en pjäs. Norén och Riksteaterns Isa Stenberg nappade. På permissionerna under arbetet med pjäsen var två av fångarna, som var uttalade nazister, inblandade i väpnade rån. Det slutade med skotten i Malexander. Två poliser mördades.
Den pågående SVT-serien ”Smärtpunkten”, efter Elisabeth Åsbrinks bok med samma namn, är ett drama om Brottslingen. Hur vi ser på honom (för en han är det ju nästan alltid) och hans gärningar. Och, mellan raderna, om vad som i fallet ”7:3” helt kom på undantag: hans offer.
Det är klart att Lars Norén bar ansvar. Han jonglerade med krafter som han hade noll förmåga att kontrollera.
I ”Smärtpunkten” möts världar. Rånare repeterar med Dramatenstjärnor. Gamla fångvårdschefer får fuktiga ögon och deklarerar: ”Detta är vad jag strävat efter i hela mitt liv att kriminalvården ska vara!” Norén och Stenberg ångar på, mot helt olika mål: Hon vill hjälpa ”sina pojkar” som hon kallar fångarna, han vill skapa stor konst.
Och samtidigt pågår i lönndom fängelseskådespelarnas planer på nya brott, nya rån, nytt bränsle till den svenska nazismens kamp.
Det är klart att Lars Norén bar ansvar. Han jonglerade med krafter som han hade noll förmåga att kontrollera.
Det är omvärldens vördnad för Norén, hans status som dramatiker av världsklass, som gör det hela möjligt, som öppnar dörrar – bokstavligen. Det är vördnaden som ger projektet allt större privilegier: rymligare lokaler, repetitioner utan vakt, förflyttning till lättare anstalter och slutligen den turné utanför murarna som fångarna använde för att begå sina brott.
Isa Stenberg, makalöst gestaltad av Mari Sid, framställs i ”Smärtpunkten” som en välbekant kvinnogestalt. I projektet är hon Noréns jämlike, ändå är det hon som sitter på nätterna och transkriberar dagens samtal så att han ska få text att jobba med. Hon är den som anar farorna och ser det nakna våldet strax under fångarnas yta – ändå är det med stolthet hon berättar att många kallar henne ”morsan”.
Men skulden till katastrofen är inte främst Noréns och Stenbergs. För många inom kriminalvården, de som bar det formella ansvaret, lät sig bländas av strålkastarna, bugade djupt och vinkade förbi snart sagt vad som helst i konstens namn och under den store dramatikerns vingar.
I ”Lars Norén: Resan mot mörkrets hjärta”, en ny dokumentär på SVT Play, berättar Elisabeth Åsbrink att Norén tyckte sig ha hittat en ”guldgruva” i de tre fångarna. Han ville få en ny plym i genihatten, ”spränga en (konstnärlig) gräns till”.
Ett stort mått av fåfänga fanns i projektet. Det framstår som helt tydligt att Norén njöt av provokationen, av farligheten i att ge röst till dessa krutdurkar, skapade av ett småborgerligt samhälle.
Som att det bara var deras nazistiska ideologi som kunde fälla projektet.
Men en sak tycks helt ha glömts när Norén ville vara farlig och Stenberg snäll: offren för de tre fångarnas brott. Medan fångarna, dramatikerna och kriminalvården gör sina krumsprång på scenen förblir de en tyst, osynlig skara i kulisserna.
Vad man slås av i ”Smärtpunkten” är hur mycket av debattens – och projektledningens – fokus som låg på fångarnas nazistiska åsikter. Som att det bara var deras ideologi som kunde fälla projektet, inte deras våldsbenägenhet och allvaret i deras faktiska gärningar.
Däri ligger ytterligare ett brott, som begicks länge i Sverige. Gärningsmannen skulle bli förstådd, hjälpas, hamna i huvudrollen. Offret var en ickeperson, som bäst en statist, i sitt eget drama.
