För några år sedan var ”no go-zon” ett trendbegrepp i kriminaldebatten. Det syftade på områden där polis och annan blåljuspersonal inte vågade röra sig och var lite fånigt eftersom det inte finns några sådana områden i Sverige. Med två undantag: ambassader och storstadsfotbollens klackläktare.
Sedan länge finns en tyst överenskommelse mellan klubbar, supportrar och ordningsmakt: På klackläktaren ska polisen aldrig gå in. ”Vi bestämmer själva”, säger supportrarna. Underförstått är att poliser på läktaren skulle kosta mer än det smakar. Skicka in hundra uniformer bland tusen supportrar – där majoriteten är unga män och en hel del har ansenligt våldskapital – och resultatet lär bli kraftiga kravaller.
Kanske kan man se det som en svajig vapenvila vilande på terrorbalans: Supportrarna levererar atmosfär och garanterar – oftast – att inga grövre brott begås på läktaren än fyrverkerier, lätt knarkdiversehandel och ibland någon ringa misshandel. Polisen svarar: ”visst, gör er grej men se till att det inte spårar ur”.
Men ibland spårar det ur. På söndagen spårade det ur.
Att avbryta matchen Hammarby–Djurgården och spela vidare på måndagen är en riskabel lösning. Det var djurgårdarna som fick matchen avbruten. Som DN:s Johan Esk påpekat: Vad händer om Djurgården, som låg under med 2–0 på söndagseftermiddagen och var ett slaget lag – faktiskt lyckas vända matchen? Då har supportrarna haft direkt påverkan på resultatet, vilket förstås vore otänkbart.
Att bara tillåta hemmasupportrar på derbyn är ett förslag. Det hade inte påverkat situationer som i söndags. Även om inte en enda bajare funnits på plats hade DIF-supportrarna försökt få matchen stoppad vid 0–2. Protesten riktades mot den egna klubben, som inte vunnit ett derby sedan offsideregeln infördes.
I mars kommer en utredning om brott på idrottsevenemang. Det ska bli oerhört intressant att se hur utredaren tänkt lösa den gordiska knuten:
I dag sätter vissa supportergrupperingar reglerna på ”sina” läktare. Om samhället bestämmer sig för att ändra på det, och frånta supportrarna makten över läktaren, blir resultaten visserligen fredligare matcher. Men också tråkigare atmosfär, en extremt stökig övergångsperiod – och med risk för ett stort intäktstapp för klubbarna, varav flera redan dansar på tunn lina ekonomiskt och riskerar att få slå ihop verksamheten. Och fotbollsklubbarna är viktiga, speciellt för sin ungdomsverksamhet.
Detta vet alla inblandade. Det är därför vi har no go-zoner mitt i svenska storstäder.
