Anna Kinberg Batra kändes perfekt som landshövding i Stockholm. Hennes klassiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar” – som förstås inte förolämpade glesbygdsbor utan självironiskt drev med schablonen av huvudstadshybris och provinsiellt mindervärdeskomplex – visade att hon redan som ungdomspolitiker var på rätt väg.
Många har också känt att hon som partiledare blev orättvis syndabock för Moderaternas panikslagna förhållningssätt till SD i mitten av 2010-talet. Det var dags för en comeback, och Tessinska palatset på Slottsbacken i Gamla stan såg ut som den bästa arenan.
Men det är märkligt: det är som att vissa makthavare går runt med en handgranat i fickan. När det går för bra kan de inte låta bli att dra ut sprinten. Boom! Vad var det? Din karriär, kompis.
”Anna Kinberg Batra hänger löst”, konstaterade SVT:s politiska kommentator Mats Knutson krasst i april, då nyheten briserade om Kinberg Batras kompisrekrytering till länsstyrelsen i Stockholm. Analysen är inte mindre giltig i dag, då bland andra Kinberg Batra själv inkommit med yttranden till JO, som utreder rekryteringarna.
”Risken att ifrågasättas är aldrig obefintlig när det finns personliga relationer, men jag bedömde att nyttan för myndigheten av hennes erfarenhet och kompetens övervägde”, skriver hon om att länsstyrelsen anställde hennes gamla vän. ”Mot den bakgrunden hade det förstås varit bättre att avstå helt från beslutsfattande om denna befattning.”
Landshövdingen skriver också att hon inte har en nära relation till kvinnan – trots att Kinberg Batra är gudmor till hennes barn. Det blir nästan fånigt.
När det går för bra kan de inte låta bli att dra ut sprinten. Boom! Vad var det? Din karriär, kompis.
Flera landshövdingar lever blåsigt just nu. Sveriges Radio avslöjade tidigare att Maria Arnholm i Kronoberg lät skattebetalarna stå för hennes privata taxiresor. Och nu visar P4 att Georg Andrén i Värmland bjudit sin ledningsgrupp på vin i strid mot representationsreglerna. Man kan tycka att det är fåniga regler, men också sådana måste följas, särskilt om man är högsta höns i residenset.
Det ropas inte sällan på att politiker ska få mer makt i Sverige. Då är det bra att påminnas om att makt har en tendens att medföra fartblindhet, inte minst i kombination med andras pengar.
Vad hövdinghistorierna visar är att här har kontrollsystemet fungerat. Institutioner som medier och fristående myndigheter – bland annat JO – agerar som de ska. Misstänkt misshushållning av makt avslöjas, förs fram i ljuset, åtgärdas och utreds.
I populistiska system, där den politiska makten anser sig tala direkt med och för folket, urholkas kontrollinstanserna. De tappas på blod tills de blir svaga och handlingsförlamade.
Det ger spelrum åt makthavare som anser att reglerna säkert är bra, men inte just nu, inte för just dem.
Läs också:
Susanne Nyström: Problemet är inte att barnen har telefoner och plattor – utan att surftiden aldrig tar slut
Lisa Magnusson: Sämre kvalitet till högre pris – så vill SL locka resenärer
