Snön föll och trafiken med den.
Anton Eklund i Axvall har avgett ett sorgset nyårslöfte: Inga fler tågresor. I en insändare till DN beskriver han hur is på en ledning fått hans resa mellan Örebro och Skövde – futtiga 15 mil – att haverera.
Förutom det rent logistiska kaoset, med försenade och överfulla tåg och kaotiska bussbyten, är det något bekant över Antons berättelse: resenärerna får inte får veta vad som händer och vad som gäller.
”Ingen mer information kommer från SJ”, skriver han. ”Ingen ny tid.” SJ:s kundvärdar vet inte när bussarna kommer. När informationen ges är den felaktig. Anton vågar inte köpa mat eftersom han inte fått veta när det kan bli dags att åka: ”Nu är vi väldigt skeptiska mot SJ:s information eftersom allt hittills varit fel.”
Jag vet inte hur många gånger jag upplevt detta eller hört andra berätta om det. Oftare än inte är just SJ inblandat, men samma sak händer i tunnelbanan, på busshållplatser, på flygplatser. Något har gått fel. Men det är tyst.
Det finns inget dåligt väder, bara bristande information. Det är en välkänd psykologisk mekanism att vi kan stå ut med att bli behandlade i princip hur illa som helst, sitta i tågstopp till pensionen, bara någon förklarar varför det sker:
”Ja, det var ett meddelande från tågpersonalen, vi blir tyvärr stående här i Herrljunga ytterligare ett par timmar, och det beror på att 200 extremt giftiga fågelspindlar är på fri fot och bland annat har bitit lokföraren. Om ni går in på SJ-appen hittar ni som kompensation en kod som ger er kaffe i bistron. Och sitt still, för allt i världen!”
”Vad sa hon, Bert-Åke? Gratis kaffe? JomanTACKAR!”
Vi kan stå ut med att bli behandlade i princip hur illa som helst, bara någon förklarar varför det sker.
När någon ställer frågan ”hur svårt kan det vara?” är svaret ofta: ”Det kan faktiskt vara väldigt svårt”. Ingen organisation har möjlighet att informera alla kunder om allting.
Men samtidigt: Våra myndigheter pumpar just nu ut budskapet att om krisen kommer måste vi ta eget ansvar och hålla oss uppdaterade. Då gäller att någon först säkerställer att det finns någon information att ta del av. Att inte personalen på MSB, inom vården, på kommunerna eller i regeringskansliet är lika handfallen som SJ när saker hamnar huller om buller.
Utan information tar fantasin över, och den gör ofta allt tio gånger värre än vad verkligheten kan. Där inte fantasin räcker börjar ryktesspridningen: ”Jag hörde att ersättningståget är fullt av kungskobror. Och att alternativet är att bli kvar i Herrljunga till vårdagjämningen.”
Så hur svårt kan det vara att säkerställa snabb och korrekt information? Fråga i stället hur svårt det blir om man låter bli.
