Frimodighet är en egenskap som man hör för lite om. Svenska akademiens ordbok definierar den frimodige som ”öppen, frank, den som i förlitande på sitt goda samvete och sin goda sak är utan fruktan eller räddhåga”.
I Bibeln förekommer ordet på flera ställen; Psaltarens ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande” ingår också i den katolska biktritualen.
Jag tänker på frimodighet när jag följer en av sommarens politiska nyheter, avslöjandet om Lewi Pethrus eventuella antisemitism.
Pethrus (1884–1974) var frikyrkopastorn som grundade såväl partiet Kristen demokratisk samling, i dag KD, som den kristna tidningen Dagen.
Det var forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström som öppnade altarskåpet med en artikel i Aftonbladet i slutet av juni: ”KD-grundarens hus fullt av nazipropaganda”.
Till de tyngre angreppspunkterna hör att Pethrus under en predikan 1933 talade om judarnas ”förmåga att komma till makten” som förklaring till nazismens judehat. Han ska också långt efter kriget ha behållit kontakter med uttalade nazister och antisemiter.
Många svenskar med äldre släktingar har säkert fått höra om den tidens inte obefintliga fascination för Hitler och hans idéer.
Hur bör man reagera som företrädare för ett parti när sådana här uppgifter, om en centralgestalt i rörelsen, kommer fram? Kanske som Susanna Lindholm Henningsson, kristdemokratiskt kommunalråd i Örebro, som säger till P4 Örebro att hon blev ”förfärad”:
”Om det finns sådana här rötter behöver vi ta tag i det och göra någonting. Vi behöver rensa på något sätt.”
Och kanske inte som partiledaren Ebba Busch som direkt gick i försvarsställning: ”Den som kommer med sådana anklagelser har ju en väldigt tung bevisbörda på sig”, säger hon till Aftonbladet. ”Jag har inga sådana belägg.”
I stället hade Busch kunnat se avslöjandet som en chans att släppa in syre, inte bara i partiet utan i hela diskussionen om den svenska antisemitismen. Lewi Pethrus åsikter i ”judefrågan” var på inget sätt ovanliga.
När Hitlerhälsningarna på allvar började sticka upp ur det tyska folkdjupet var Pethrus i 40-årsåldern. Många svenskar med äldre släktingar har säkert fått höra om den tidens inte obefintliga fascination för Hitler och hans idéer. Om detta må vi berätta – och här kom ju en chans, såväl för KD som för hela Sverige.
”Vi behöver rensa på något sätt” är alltid en god inställning till historisk barlast. Landets kristdemokrater kan, som så många men inte alla, säkert slå fast att efter kriget och gaskamrarna var deras ögon öppna nog för att aldrig närma sig liknande idéer igen.
Och Ebba Busch kan säga som David till sin son Salomo: ”Gå frimodigt och beslutsamt till verket! Var inte rädd och försagd!”
Läs också:
Lisa Magnusson: Är de kriminella gängen kvinnornas fel?
Susanne Nyström: Du ska inte vara dig själv – du ska vara någon som andra vill umgås med
