”Den lukten är bäst av allt”, sade Orm stilla.
”Det är timjan i”, sade Toke med bruten röst.
Passagen i Frans G Bengtssons ”Röde orm” där två vikingavänner på julgille upptäcker blodkorven måste vara en av de mest citerade i svensk litteratur – i synnerhet av män över 68 år. Den återfinns i det nionde kapitlet, ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand”, som skildrar en vikingajul av bästa mått.
48 slaktade ollonsvin bjuds, liksom korv och kål, så mycket öl att ”horn och kannor alltid kunde hållas fulla”, goda historier, isländska skalder och ett envig som slutar med avhugget huvud i ölfat: ”Det var allas mening att man inte ens hos kung Harald hade så god jul varje år”.
Om vi någonsin får en svensk kulturkanon måste rimligen ”Röde orm” sitta i högsätet.
Bengtssons roman är inte helt dokumentär, men det finns mycken verklighet bakom hans skildring av en nordisk vikingatida brakfest. Den norske kungen Harald Hårfagers skald Torbjörn hornklove beskrev omkring år 900 hur kungen ”skall jul dricka”. Snorre Sturlasson har flera gånger berättat om julfirande, bland annat i ”Håkon den godes saga” där den kristne kungen både gör korstecknet och Tors hammartecken över sin öl. En detalj som Frans G Bengtsson lånade.
Om vi någonsin får en svensk kulturkanon måste rimligen ”Röde orm” sitta i högsätet.
Men det finns en annan bok i ämnet, nyare än ”Röde Orm” och lika lämplig julläsning. Britten Neil Price, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, blev så gripen av vikingarnas värld att han flyttade hit och lärde sig svenska. Hans bok ”The viking way” från 2002 har fått kultstatus; det är där han lanserar en tes: för att dagens betraktare ska begripa vikingarna måste vi först acceptera att de är näst intill obegripliga.
I år kom hans senaste bok, ”Ask och Emblas barn”, där han också uppehåller sig vid vikingarnas undanglidande, särpräglade form. Till skillnad från tidens britter och franker – folkslag som ska få göra god bekantskap med nordisk segelkonst och metallsmide – bebor vikingarna en värld som är närmast överbefolkad av märkliga väsen. De rör sig bland älvor och dvärgar (som inte tycks ha varit särskilt små), troll och tursar. Deras mytiska platser är ofta träsk och våtmarker. Varför? Det vet vi inte.
Men asagudarna? Ja, Oden har mer än tvåhundra namn, men vad han betydde för en genomsnittlig viking är oklart. Asarna hade egna tempel där de offrade. Till vad? Till vilka uråldriga, dolda gudar gav själva gudarna vördnad och offer? Vi vet inte.
Ett är säkert: Vikingarna älskade att offra. Gillesalen i ett nordiskt hövdingasäte kunde också användas för ritualer där oxar, hästar och andra djur togs av daga, varpå deras blod målade väggar och besökare röda och deras huvuden sattes upp på stänger och väggar. Människooffer var inte ovanliga.
Price har aldrig sett vikingatida nedsättande epitet eller attityder på grund av hudfärg.
Men vikingarna gjorde som bekant mer än drack öl och skvätte blod på varandra. Deras tid är sedan länge ett slagfält i sig, där forskare och debattörer klättrar på varandra för att lyfta fram sin egen viking. Svensk historieundervisning har skamset knuffat undan vikingen. Vad diverse rasister gjort med gestalten under årens lopp står alltför klart. Price konstaterar stillsamt att han aldrig sett ett enda exempel på vikingatida nedsättande epitet eller attityder på grund av hudfärg.
Men det görs också försök att avväpna vikingarna, lansera dem som fredliga, kosmopolitiska handelsmän snarare än vildsinta plundrare. Neil Price slår i stället fast att det inte går att förstå de medeltida nordborna utan att betrakta deras våldsamhet. De var ett folk varav många insåg att det var mer lönsamt att ta silvret och pälsarna, och döda eller förslava deras ägare, än att betala räkningen.
Price skildrar vikingarna som piratkungar och deras handelsplatser som vilda västern-städer; han reflekterar över hur de bara på några tiotal år gick från rånarband med två skepp till fruktade arméer som belägrade Paris, nådde ända till Sidenvägen i öst och Nordafrika i söder och för alltid omstöpte så väl frankernas mäktiga kejsardöme som Storbritannien.
Och som dessutom skapade en stor skandinavisk diaspora som så småningom assimilerades och uppgick i ursprungsfolken. Där tog vikingatiden slut, men det levande, pulserande intresset visar att vikingen fortfarande är fascinerande svår att ta kål på.
