Åldersskillnader fortsätter att trenda. Den uppmärksammade franska boken ”Mauvais élève” är skriven av en man som på 1990-talet hade en affär med den 30 år äldre författaren och Nobelpristagaren Annie Ernaux.
Samtidigt ligger en annan bok, Sally Rooneys ”Intermezzo”, fortfarande på topplistorna. Där är det den 22-årige Ivan som blir tillsammans med den 14 år äldre Margaret. Filmen ”Babygirl” är högaktuell, med Nicole Kidman som vd:n som faller för sin unga praktikant. Och på sajten Altinget skriver M-riksdagskvinnan Marléne Lund Kopparklint om varför hon lagt en motion om att förbjuda någon att ha sex med en person mellan 15 och 18 år om åldersskillnaden är mer än fem år.
Alla ansatser att stoppa sexbrott, inte minst mot unga, är värda att beaktas. Och självklart ringer alla varningsklockor om en 60-årig man har sex med en 15-åring, som är Lund Kopparklints exempel.
Samtidigt: ibland verkar det som att åldersskillnader i relationer är ett av de områden där fördomar fortfarande inte bara är acceptabla utan direkt premierade. Sociala medier kokar regelbundet av avsky mot par som bryter mot jämnårignormen. I synnerhet om mannen är den äldre; det räcker med att en 35-åring påstår sig vara lycklig med sin 23-åriga flickvän så brakar hånet och misstänkliggörandet i gång.
En del av oss tänker verkligen oavbrutet på makt, men ofta är kärleksrelationer mellan vuxna ett uselt område för magistral maktanalys. Det är som att folk bara ser två åldrar som är ute och går. Vad de missar är alla andra parametrar och nyanser som utgör en kärleksrelation, och att makten dessutom sällan är något statiskt utan skiftar över tid.
En del av oss tänker verkligen oavbrutet på makt, men ofta är kärleksrelationer mellan vuxna ett uselt område för magistral maktanalys.
Så mycket vackrare, och mer ömsint, den komplicerade kärleken skildras i ”Intermezzo”. När Margaret oroar sig över åldersrelaterade komplikationer har Ivan, den på flera sätt mognare av dem, ett fantastiskt svar: ”Jag tror att du jämför ett scenario du hittat på i huvudet med en situation där det finns riktiga människor.”
Och mest, visar det sig, är det omgivningens reaktioner som skrämmer Margaret: ”Det skulle inte finnas någon som protesterade, ingen som tog hennes parti, ingen.”
Varje relation, även mellan jämnåriga, har en hypotetisk risk att innehålla ett offer och en gärningsman, en som försöker manipulera, kontrollera, en som använder sin makt på ett destruktivt sätt. Ökar risken med åldersskillnaden? I vissa fall, absolut.
Men kan vi bedöma det när vi utifrån betraktar ett enskilt förhållande mellan två myndiga människor? Med stor säkerhet inte. Och då är det bäst att vara tyst.
