Jag har en gissning om SVT:s nya satsning där hela idén är att kändisar ska visa sig nakna med Stina Wollter: Ingen kändis kommer att visa sig naken med Stina Wollter.

I programmet, som har premiär den 13 november, ska konstnären och kroppsaktivisten Wollter enligt DN prata med sex gäster om deras relation till sin kropp. Samtidigt ska hon rita av dem nakna.

Serien ska bidra med ”ett nytt perspektiv på nakenhet”, sägs det. Och där kommer min andra gissning: Inget kommer att sägas som inte trumpetats ut hundra gånger förut. Ändå kommer det högtidligt att klassas som ”tabu”, vilket betyder att man inte får tala om något och är ett av public services mest använda ord.


Låt mig vilt chansa på att det kommer att konstateras att vi pratar för lite om klimakteriet.

Låt mig vilt chansa på att det kommer att konstateras att vi pratar för lite om klimakteriet, att män tycker att de har för liten snopp, att samhället tycks belöna smala människor – kanske också långa människor, det är en nykommen bubblare? – och att det mesta här i världen är för heteronormativt.

Människor med alkoholproblem borde nog undvika att utmana varandra att ta ett järn varje gång uttrycken ”normer” och ”den manliga blicken” nämns.

En tredje gissning: Allt kommer att genomföras i den frustigt busiga ton med vilken Gösta Ekman sa ”pitt” i en Hasse och Tage-revy år 1964. Den tonen har public service använt varenda gång de diskuterat ”tabun” ungefär sedan dess, så varför inte nu?

Kanske blir jag överraskad. ”Naken med Stina Wollter” kan vara kanon-tv. Men risken är större att public service än en gång blir möjliggörare för ett narcissistiskt samhälles beroende av kickar för att tillfredsställa sin galopperande självupptagenhet.

Vi kan kalla det ”Sommar-i-P1:ifieringen”. ”Hör upp alla, nu ska lilla jag prata om min kropp och mina trauman och min träning och mina sorger, och ni ska alla lyssna och sen gråter vi en skvätt tillsammans men det är ändå så himla härligt!”


I helt rimlig kritik mot Israels krig kan det smyga in ord om ”sionisters” makt över medier, deras girighet och blodtörst.

Till sist kan man ju ställa ytterligare en, allvarligare, fråga.

I november i fjol var Stina Wollter ute i mycket dyiga marker om Israel-Palestina-konflikten. På Instagram skrev hon, för att citera Isobel Hadley-Kamptz text på dessa sidor, att Israel ”systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat bevis, att de ljugit om ’beheaded babies’ och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar”.

Formuleringar som dels förmildrar Hamas terrorattack på civila den 7 oktober 2023, dels direkt kuggar in i urgamla antisemitiska myter.

Ett ofta upprepat påstående gör gällande att det är tillåtet att säga kränkande saker om vilken grupp som helst utom judar. I själva verket är det ofta tvärtom: i helt rimlig kritik mot Israels krig kan det smyga in ord om ”sionisters” makt över medier, deras girighet och blodtörst.

Fallet Stina Wollter lär oss vilken karenstid som gäller mellan antisemitiska glidningar på Instagram och programledarjobb i public service: inte ens ett år.

Läs också:

Lisa Magnusson: Äntligen har jag förstått hemligheten bakom Elon Musks förmögenhet

Susanne Nyström: Det här kan svenska politiker lära sig av JD Vance

Share.
Exit mobile version