Alla dessa moralpaniker. Dansbandselände förledde ungdomar att föröka sig i diverse buskage, tecknade serier passiviserade, tv-tittande gav fyrkantiga ögon och videovåld trubbade av. Varje generation, varje nytt medium skapade ramaskri och, vad värre är, krav på att politiker skulle Göra Något.
Politiker som Gör Något är det värsta jag vet, så jag förhöll mig klädsamt, liberalt kall till larmen om den nya generationens moralpaniska gissel: skärmtiden. ”Stäng av skärmen och läs kvalitetslitteratur”, säger dagens föräldrar, ”sitt inte med näsan i en bok”, sa de för några decennier sedan.
Men mer och mer inser jag att jag hade fel. En annan mening som jag är djupt skeptisk till är ”den här gången är det annorlunda” – det är det nästan aldrig – men ibland får man faktiskt inse: vissa gånger kan vara annorlunda.
Men mer och mer inser jag att jag hade fel.
Det finns för mycket fakta som visar att samtiden är för mobilberoende och att det skadar oss. Nyligen hölls ett seminarium om mental hälsa i regi av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse där Lisa Thorell, professor i utvecklingspsykologi på Karolinska institutet, gick igenom sin forskning om skärmars påverkan på i synnerhet unga hjärnor. Upplyftande är det inte. Särskilt riskerar unga med neuropsykiatriska störningar, som adhd, att må sämre när de sitter för mycket med skärmar.
Riktigt obehagligt blev det när Thorell kom in på fenomenet ”private speech”, alltså de typiska underbara rabblande monologer som barn sysslar med när de leker på egen hand: ”Så kommer kossan bort till bilen och så ramlar hon, NEJ!, men då kommer rymdskeppet…” Den typen av prat, så viktig för språklig utveckling, minskar när barnet i stället sitter med en skärm. Barnet tystnar.
Samma Thorell uttalar sig i DN Insidans serie ”Digitala flockdjur”. Det gör också Philip Lindner, docent i klinisk psykologi, som konstaterar att det är en ”tidsfråga” innan skärmberoende erkänns som officiell diagnos under paraplybegreppet beteendeberoende.
Barn får i dag tydliga abstinensbesvär när man tar skärmen ifrån dem.
Och det är ju inte det minsta konstigt. Jag behöver bara titta på mig själv. Jag kan i dag inte ens läsa en bok, titta på en film eller äta middag med mina vänner utan att börja treva efter mobilen. Om jag inte får scanna vissa sajter får jag krypningar. Bättre illustration av ett beroende går inte att hitta.
Barn får i dag tydliga abstinensbesvär när man tar skärmen ifrån dem. Men när telefoner förbjuds under skoltid minskar barnens skärmanvändande också när de är lediga, enligt Lisa Thorell på seminariet om mental hälsa.
Jag får krypa till korset och erkänna: Jag hade fel. Den här gången är det annorlunda. Vi är ett samhälle som är tungt beroende och behöver all hjälp vi kan få.
