Det kom ett klipp från min isländske vän. Några norska lustigkurrar visar hur man hugger ved i olika länder. Ni fattar konceptet: Kanadensaren klyver veden med en skridsko, tysken har hjälm och Sicherheit-yxa, spanjoren tar siesta, japanen bugar för vedträt, tar fram en skalpell och lägger en evighet på att snida ut en miniatyrelefant (som han bugar för).
Och svensken? Ja, lita på att han har världens största bruksanvisning där vid huggkubben. Han läser och grunnar och tycker han gjort allt rätt, ändå blir hans hugg patetiskt och snedställt: ”Jag förstår inte?!”
Det är ironiskt att just Ikea med dess manualer kommit att bli symbol för Sverige och svenskarna. Min första tanke när Islands-Eyvi skickade klippet var att så där skulle vi inte alls göra. Sedan länge är det motbevisat att Sverige skulle vara ”landet lagom”, mellanmjölksnationen, medelvägens hemort på jorden. Svenskarna är ju de som struntar blankt i alla bruksanvisningar. Vi rusar före, tror att vi vet allt bäst, vill vara exemplet som alla andra ska följa.
Om något inte fungerar perfekt måste vi inte jublande kasta ut det genom fönstret och köpa nytt.
När vi bygger en välfärdsstat och tycker det fungerar drar vi muntert upp skattetrycket och den offentliga sektorn till världstopp, varpå allt bromsar in med ett dovt gnissel. När kanonmullret för en gångs skull tystnar i vår närhet skuttar vi åstad och avvecklar nästan hela försvaret. När vi äntligen får möjlighet till valfrihet i skola, vård och omsorg släpper vi kontrollen till den grad att det offentliga blir ett gratis godisland för kriminella gäng och riskkapitalister.
Så snart det dyker upp en bärbar dator i närheten av ett lågstadium kommer en knickedick till it-konsult på att det vore briljant om man kunde rensa ut alla sjuåringarnas urtrista och omoderna pennor och ABC-böcker till förmån för Ipads.
Vi kan inte ens ha en migrationspolitik utan att den först måste vara generösast i den norra hemisfären, sedan strypas till vad regeringen nöjt kallar ”EU-minimum”.
Det fanns bruksanvisningar, dessutom på nära håll. Finland har – rättmätigt – närmast tjatats ihjäl som exempel på hur vi borde ha gjort, både vad gäller försvaret och skolan.
Men framför allt handlar det om en grundinställning. Om något inte fungerar perfekt måste vi inte jublande kasta ut det genom fönstret och köpa nytt. Kanske räcker det med att skruva på någon detalj som hamnat snett? Fråga hur grannarna gör? Ofta finns en sorts bruksanvisning, men vi väljer att inte titta på den.
Och sedan står vi där, långa i synen: ”Jag förstår inte?!”
Läs också:
Lisa Magnusson: Det groteska våldtäktsfallet visar att metoo faktiskt har åstadkommit något gott
Susanne Nyström: Hunden är skolans sämsta vän
