Sydsvenskans artikel från den 11 november väckte uppmärksamhet. ”Skånska toppstudenter kan inte läsa böcker: ’Orkar inte’”, löd rubriken.

Man skulle förstås kunna välja glädjen. Texten saknar absolut inte underhållningsvärde. Här har vi studenter på tunga universitetsutbildningar, socionomer, tandläkare, arkitekter – och så kan de inte läsa en bok. Stick ”Doktor Glas” i händerna på dem och de blir komplett rådvilla.

Böckerna är för långa, studenterna kan bara läsa i punktform, de förstår inte ord – vad är ett nav? Några klarar inte ens informationstexter om utbildningen de går: de ”orkar inte läsa”.

Men de som studerar litteraturhistoria? Här hittar vi dem säkerligen, de som ser nirvana i att mysa ihop sig i soffan med en kopp te och ”Bröderna Karamazov”?

Nja: ”Dessa studenter borde vara jätteduktiga på att läsa långa böcker. Men det är de inte”, säger Elisabeth Friis, lektor i äldre litteraturhistoria i Lund: ”De har helt enkelt inte läst boken vi ska läsa. De säger att de har lyssnat till boken eller läst om den på nätet.”

Som sagt, man hade kunnat skratta åt eländet. Men Lundastudenterna är ju inte huvudproblemet utan ett av oräkneliga symtom. Den svenska läs- och språkkrisen är på väg att bli en akut andlig sjukdom.


Böckerna är för långa, studenterna kan bara läsa i punktform, de förstår inte ord – vad är ett nav?

Hur ligger det till på förskolan? Ja, det är här allt grundläggs. Tidningen Vi lärare – som på ett fantastiskt sätt granskar läskrisen – redovisade nyligen tre studier från storstäderna.

Stockholm: Förskolepersonalens svenskkunskaper i tre utsatta områden håller inte alls måttet. ”Stora förändringar krävs.”

Göteborg: 75 procent av 4–5-åringarna i Norra Biskopsgården har ett mycket sämre ordförråd än jämförbara barn. ”2 000 ord vid skolstart mot brukliga 6 000.”

Malmö: Hälften av fyraåringarna i Rosengård klarade år 2021 inte språkkraven vid BVC:s test. Hälften.

Det sipprar förstås uppåt. Läskrisen i svenska skolor är väldokumenterad. Mer än var femte elev lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva, och Sverige rasar i Pisa-mätningarna av läsförståelse. På ett Almegaseminarium nyligen framkom att bara 29 procent av svenska 15-åringar läser varje vecka. När de fyllt 18 är det bara 15 procent.

Skolinspektionen granskade häromåret 25 grundskolors arbete för att få barnen att läsa mer. Slutsatsen blev krass: ”Alla skolor i granskningen behöver höja kvaliteten i sitt arbete med läsfrämjande insatser.” Alla skolor.

Då går vi tillbaka till universitetet. Hur står det till bland dem som ska lära våra barn att läsa och ge dem både kunskap i och (i lyckliga fall) kärlek till det svenska språket?

Jo tack. Det står så illa till att om man höjer kraven på lärarutbildningarna, och bara tar in de som har minst C i svenska, skulle hälften av eleverna försvinna.

Just detta krav är på gång i en utredning, skriver Vi lärare, men effekten skulle enligt Petra Pauli, prefekt vid Lärarhögskolan i Borås, bli ”katastrofal”. Det ”skulle drabba några av de grupper som den breddade rekryteringen riktat sig till, till exempel studenter från studieovana miljöer eller de som har ett annat modersmål än svenska”, säger hon.

Och ja, där har vi en typisk intressekonflikt. Men kanske är det viktigare att de blivande lärarna talar vettig svenska än att rekryteringen blir ”breddad”?


Men framför allt är ju läsandet och litteraturen en nyckel till vår kultur, vårt samhälle och vår historia – och till andras.

Något är genomruttet när det gäller det svenska skolsystemets förhållande till läsning och språk. Det är tragiskt av flera skäl. Dels är läsningen nyttig: forskning visar att den förbättrar hjärnan, motverkar stress och minskar risken för demens.

Men framför allt är ju läsandet och litteraturen en nyckel till vår kultur, vårt samhälle och vår historia – och till andras. Och inte minst till vår egen själ.

På ett sätt måste det vara rätt skönt att vara skolpolitiker i dag. Det finns så mycket att förbättra. Den goda nyheten i allt detta är att många till slut verkar ha fått upp ögonen för problemet, och att vindkantring kan vara på gång.

Just nu pågår utredningar om ett nytt betygssystem, en ny läroplan som ska förstärka läsandet samt hur man ska öka tryggheten och studieron. Regeringen har gjort vad som förhoppningsvis bara är en första budgetsatsning på läsning.

Två motstridiga politiska strömningar har fört skolan ner i det djupa hål där den är i dag. Först en progressiv kunskaps- och skolsyn som velat kasta ut all traditionell pedagogik och lågaffektivt gå med skärm i hand mot framtiden.

Därefter en valfrihetsreform som i grunden var vettig men som tillåtits skena i väg utom kontroll, och som lett till otyglad vinstjakt, konkursande skolkoncerner och glädjebetyg.


En lärare menar i en debattartikel att ordning i skolan är ”en auktoritär skolmodell” i en värld ”där fascismens vindar fläktar”.

De mest fundamentalistiska marknadsvännerna har tack och lov svalnat av. Behåll valfriheten men skruva på den så att avarterna försvinner – det är en rimlig princip.

Men de progressiva pedagogerna är mer envisa, det märks när man skrapar på den senaste tidens skoldebatt. Fortfarande ses (allmän)bildning på sina håll som förtryck, regler som diktatur.

En lärare menar i en debattartikel att ordning i skolan är ”en auktoritär skolmodell” i en värld ”där fascismens vindar fläktar”. En professor och en docent i pedagogik hävdar å sin sida att minskad elevmakt (och alltså större inflytande för skolans vuxna) är ett brott mot barnkonventionen som leder till att svenskarna blir ”fiender mot demokratin”.

Har ni inte fått bestämma länge nog, vill jag skrika. Har ni inte haft makten över skolan i årtionden? Är ni nöjda med hur det blev, med ett pedagogiskt system där två av tio elever säger att det sällan eller aldrig är arbetsro på lektionerna?

Ett system där femåringarna inte kan prata och litteraturstudenterna inte läsa.

Läs också:

Isobel Hadley-Kamptz: Överläkaren som avbröt regionens presskonferens är en hjälte

Lisa Magnusson: Nytorgsmannen borde aldrig ha försatts på fri fot

Share.
Exit mobile version