Man tror att det ska finnas ett samhälle på plats. Men Jörgen dog på sitt boende, i ett rum som kryllade av vägglöss. Varje kvadratcentimeter var täckt av prylar och skräp; papper, pantflaskor, vinlådor, gamla kläder, lakan mer bruna än vita.
När han var sjuk men ännu i livet vägrade ambulanspersonalen att hämta honom. Först måste han ”saneras” och bli av med lössen. Ingen personal kunde hjälpa honom med det, och så dog han där i sitt sönderskräpade rum.
”Man har följt rutinerna”, säger chefläkaren. Ändå dog Jörgen. Kanske rutinerna inte är så bra?
Historien om Jörgen, som den läggs upp i veckans ”Uppdrag granskning”, visar på ett moment 22 som borde vara fullständigt otänkbart i en välfärdsstat. En myndighet placerar honom på ett boende. Där är situationen så under all mänsklig värdighet att en annan myndighet vägrar ta honom därifrån.
Det handlar om så kallade lågtröskelboenden. Där kan människor bo trots att de missbrukar och ofta är psykiskt sjuka; ett återfall innebär inte att man kastas ut på gatan. ”Socialstyrelsen kallar det harm reduction”, säger ”Uppdrag gransknings” reporter med indignerad stämma, och senare i programmet kommer själva harm reduction-principen att kritiseras.
Men att ibland försöka minska skadeverkningarna av människors missbruk snarare än att alltid kräva drogfrihet måste inte alltid vara fel. Problemet blir när skadereducering snarast blir skadeignorering, som i fallet med Jörgen.
På Jörgens boende hade ägaren gått i konkurs och personalen börjat försvinna. Då är det svårt att få vård.
Och han är inte ensam. ”Uppdrag granskning” lyfter flera fall där människor farit illa på lågtröskelboenden. Det talas om misshandel och hot, bilderna därifrån påminner ofta mer om ryska fängelser – nakna element, avföring på dörrar, avmagrade kroppar täckta av sår och ärr – än om svensk vård.
På Jörgens boende hade ägaren gått i konkurs och personalen börjat försvinna. Då är det svårt att få vård. Enligt SVT har det i åratal kommit mängder av larm från boendet, däribland om dödsfall: ”men eftersom inga lex Sarah-anmälningar har gjorts så har ingen myndighet granskat dödsfallen.”
Och de myndigheter som är till för vår skull fortsatte att sända människor dit. Precis som när unga placerats på hvb-hem som flera gånger anmälts för ”våld, droger, en undermålig boendemiljö och olämplig personal” – en skandal som Sveriges Radio avslöjade i november.
Vi lever i farliga tider, tider då stat och kommun får rätt till alltmer långtgående tvångsinsatser men samtidigt avsätter allt mindre resurser för att göra det de ska på ett människovärdigt sätt.
Man tror det ska finnas ett samhälle på plats. Det måste finnas ett samhälle på plats.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Varför försöker kristna göra Jesus till en trendig influerare?
Susanne Nyström: Donald Trump sviker till och med sina rika och mäktiga vänner
