”Sverige har inte längre en moralisk kompass.” Så skriver Aftonbladets Anders Lindberg om utrikespolitiken i samband med Tobias Billströms avhopp. Drömskt citerar han Björn Afzelius låt ”På mäster Olofs tid” om S-statsministern Olof Palme (1927–1986):
”När Sverige talade så lyssna man/ För alla visste att det vi sa var sant/ Att säja ifrån var en filosofi/ På mäster Olofs tid.”
Den där socialdemokratiska självbilden får mig att tänka på helt andra toner, dansbandsklassikern ”Så gick det till när farfar var ung”: Det var fest. Farfar kom först. Farfar dansade bäst – tack vare värmen inunder hans väst. (Sedan kom M-ledaren Gösta Bohman och ”skrattade spefullt, det var synd och skam”).
Det är inte fel med en politik som solidariserar sig med fattiga och förtryckta. Ändå misstog sig Björn Afzelius. Det vi sa var långt ifrån alltid sant.
Värst var kanske tanken att Sverige skulle inta en ”tredje ståndpunkt” i kalla kriget mellan USA:s demokrati och Sovjetunionens diktatur. Idén föddes redan under 1950-talet men levde i viss mån kvar ända till Berlinmurens fall 1989.
”Det finns åtskilligt att invända mot systemet i (länderna i östblocket) men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd”, kunde till exempel Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson, skriva i en idébok så sent som 1983.
Detta samtidigt som verkligheten för människorna bakom järnridån var åsiktsförtryck, brödköer och havererade femårsplaner.
Oförmågan att se den fundamentala skillnaden mellan demokrati och diktatur ledde till vad som utåt var en hög svansföring gentemot USA – samtidigt som Sverige under täcket spelade ett helt annat spel med Nato, som i praktiken var vårt skydd mot Röda armén.
”Kunskapen om västsamarbetet var samlat till en handfull personer, statsministern, försvarsministern, ÖB och ett par av dennes närmaste män.” Så beskriver konfliktforskaren Wilhelm Agrell det långvariga hemlighetsmakeri som präglade försvarspolitikens fundament men som inte omnämns i Anders Lindbergs text om moraliska kompasser.
Annat vi minns från mäster Olofs tid är Sveriges skamliga tystnad om Sovjetunionens förtryck av Baltikum – som ”inte var ockuperat”, enligt Palmes vapendragare Sten Andersson.
Vi kan också diskret påminna om Palmes fäbless för diktatorer som Fidel Castro, liksom hans tendens att i fredens namn hamna i samma åsiktskorg som Moskva till exempel om kärnvapenfria zoner och Natorobotar.
Nog hade S en kompass alltid. Problemet var att den ofta var trasig, och hade förtvivlat svårt att peka västerut, dit Sverige borde orientera sig.
Läs också:
Isobel Hadley-Kamptz: Hoppas att AI-bubblan spricker så snart som möjligt
Lisa Magnusson: Låt oss vara ärliga med vad true crime handlar om
