Det blev fel igen för påve Franciskus om kriget i Ukraina.
I söndags, vid ett besök på Korsika, förmedlade han i ett anförande inför Angelusbönen ett budskap på fler än 2 000 ord. De allra flesta var okonventionellt kristet allmängods – kritik av vår tids egoism, vikten av att förlåta, vädjan om fred i det heliga landet ”där Maria födde Jesus”.
Men så kom det: En önskan om ”den fred som så innerligt önskas av de ukrainska och ryska folken … Kusiner eller bröder, jag vet inte, men må de försöka förstå varandra!”
Det är klart att sådana ord väcker sorg och vrede i Ukraina, där 10 procent av befolkningen är katoliker. Hur vet påven att det ryska folket vill ha fred? I Ryssland är det bara en mans önskningar som blir handling, och denne man vräker just nu eld och stål över ett Ukraina vars enda roll i ”konflikten” är att ha blivit invaderat.
Och vad är det ukrainarna ska förstå? Putins krav på underkastelse och territorium? Orden ekar av Kreml-apologeter i väst, som ända fram till invasionen högstämt talade om vikten att ”förstå” Putin – med andra ord acceptera hans anspråk på att diktera villkoren för alla i Rysslands närhet.
Hur vet påven att det ryska folket vill ha fred? I Ryssland är det bara en mans önskningar som blir handling.
Man kan se hans ord i ljuset av att Vatikanen i modern tid försökt hålla sig utanför konflikterna, för att kunna hålla diplomatiska samtalstrådar öppna mot båda parter. Men påve Franciskus meritlista vad gäller Ukraina är svag.
Strax efter Rysslands anfall i februari 2022 vädjade han: ”Avsluta denna massaker!” Men vem som skulle avsluta den berättade han inte. Han har också anklagat Nato för att ha ”gläfst vid Rysslands dörr” och därmed provocerat fram anfallet – ett slagord som direkt från Kreml.
I september 2022 bytte påven ton och kallade kriget ”startat av Ryssland”, moraliskt orättfärdigt, oacceptabelt, barbariskt, vettlöst, motbjudande och skändligt. Men så hände något igen. I mars i år tyckte han plötsligt att det var dags för Ukraina att visa ”modet att höja den vita flaggan och förhandla”, vilket ledde till en skur av rättmätig kritik och ”förtydliganden” från Vatikanen.
Många tror att katoliker är förpliktade att se varje påvligt ord som sanning. Så är det inte. Själv kan jag komma på mig själv med att se Franciskus, liksom tidigare påvar, som en farfar i familjen. En man som har mycket klokskap att förmedla och som man respekterar – men som också plötsligt kan säga precis vad som helst och få en att rodna av skam.
Men denne farfar talar till hela världen. Då kan man inte skylla på argentinskt temperament eller önskan om fred till varje pris. Att påven gång på gång visar så dåligt omdöme kastar skuggor över kristenheten och försvårar Ukrainas desperata, existentiella kamp.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Varför ska just överviktiga, deprimerade och folk med adhd klara sig utan medicin?
Susanne Nyström: Var femte svensk bor i ett miljonprogram – ofta utan att veta om det
