Den rike, mäktige, oändligt populäre kulturmannen köper sex av fattiga tonårspojkar. Det hela utspelas i Londons högsta societet; pojkarna förs till fina hotell och restauranger. En av dem raggas upp på en semesterort där kulturmannen befinner sig med fru och barn. Han var 16 år.
Tillsammans med sin unge älskare utvecklar kulturmannen en sexuell livsstil som innebär en febrig jakt på unga pojkar ur arbetarklassen. Det är en ström av tjänstefolk, prostituerade, pojkar som han betalar med pengar, champagne och gåvor. När det hela till sist kommer till rättegång räknas namnen upp: Alphonse, Charles, Edward, Sidney…
Domen blir fängelse. När han till sist slipper ut reser han utomlands. Där fortsätter Oscar Wilde, ty det är han, att söka upp unga män tillsammans med sin älskare.
Så hur presenteras denna historia av Sveriges Radio? Jo, som ett avsnitt i serien som kallas ”Sanslösa kärlekshistorier”. ”Oscar Wilde ställs inför rätta efter en kärleksaffär med en man”, berättar programtexten. I programmet slås fast: ”Han kommer att fängslas och dö en förtidig död, fattig och i exil – och allt för den stora kärlekens skull.”
Där fortsätter Oscar Wilde, ty det är han, att söka upp unga män tillsammans med sin älskare.
Låt mig först som sist slå fast att Oscar Wilde är en av de författare jag bär allra närmast hjärtat. Jag har fascinerats av hans liv i 40 år och läst hans ”Sagor” för mina barn. Det sista jag vill är att cancellera hans författarskap för att han på 1890-talet bröt mot 2025 års lagbok och moral.
Men det är inte sant att Wilde fängslades för sin ”sanslösa kärlek” till lord Alfred ”Bosie” Douglas. Han dömdes efter att länge och öppet ha köpt sex av mycket unga män. Pojkar.
Oscar Wilde (1854–1900) såg sitt kärleksliv med köpta pojkar som den renaste estetik, som gestaltandet av en grekisk myt, han beskrev det som att ”festa med pantrar”. Han skulle ha förfärats över hur eftervärlden ofta trivialiserar hans sexliv, trycker in det i en rosamålad mellanmjölkkartong.
Bosie, mannen som sätter i system att dammsuga Londons mest sjaskiga adresser efter unga män, beskrivs i programmet som ”en rumlare som tycker om att roa sig”, Wilde själv sägs leva ”ett ganska vilt liv i London”. Enda gången som programmakarna släpper in en droppe gift i mjölken är när de konstaterar att Wildes rättsliga motpart ”får prostituerade att vittna mot Oscar Wilde”.
Vilka prostituerade? Varför? Det får vi inte veta. Men det är alltså Alphonse, Charles och de andra skuggorna, de som kulturmannen Wilde och ädlingen Bosie köpt, utnyttjat och glatt skeppat undan.
När Wilde släppts ur fängelset och lämnat England ”tvingas Bosie hålla sig ifrån sin älskade”, konstaterar programmet tårfyllt. Det är bara delvis sant. De återförenades, skildes igen, förenades, fortsatte gräla om pengar, fortsatte köpa pojkar. Wildes riktiga vänner, som sedan länge avskytt Bosie och betraktat förhållandet som direkt toxiskt, såg än en gång maktlösa på.
Public service har ingen skyldighet att skönmåla övergrepp som begås av människor som tillhör ”utsatta grupper”.
Hbtq-personer förtrycktes grovt i det viktorianska England. Givetvis underkuvades Oscar Wilde på många sätt av de mest vanvettiga fördomar och inte minst lagar. Men att måla upp honom och Bosie som vackra, oskyldiga liljor i en tid av onda moraliska liehugg är rent föraktfullt mot deras offer. Mot Alphonse, Charles och de övriga tiotal pojkar och män – med all sannolikhet toppen på isberget – som blev förbrukningsvaror när den uppburne Wilde paraderade sin ”kärlek som inte vågar yppa sitt namn” i Londons arbetarklass.
Vi bär alla på en mer eller mindre mörk sida, en mer eller mindre ljus. Denna dubbla natur gör oss intressantare, gör oss mer mänskliga. Public service har ingen skyldighet att skönmåla övergrepp som begås av människor som tillhör ”utsatta grupper”.
Oscar Wilde var ett offer och ett geni, men han var också ett sexuellt rovdjur. Under hela deras långa relation utnyttjades, förolämpades och sveks han av Bosie, som i dag väl hade klassats som psykopat. Deras svärta gör dem mer intressanta för ett porträtt, inte mindre.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Macrons tal var inte bra tv – men lyssna på honom ändå
Isobel Hadley-Kamptz: It-männen som krossar staten är inte så smarta som de tror
