Ja, detta var sannerligen en dag av framsteg för den palestinska saken i Sverige.
Det såg lite knackigt ut för motståndet mot Israel ett tag där, men efter att några modiga aktivister på torsdagen skrikit en stund i riksdagen och sedan kastat något tomataktigt på utrikesminister Maria Malmer Stenergard lär säkert stödet för Gazas folk öka markant i det svenska folkdjupet.
Jag misstänker att en genomsnittlig tomataktivist ser sig själv som en dissident, en revolutionär krigare som får etablissemanget, ”sionismen” och den internationella globalkapitalismen att skaka.
När sanningen tråkigt nog är att folk betraktar dem som grannens fyraåriga tvillingar. Om de inte får som de vill skriker de och kastar saker. Man orkar titta på spektaklet en stund, sedan går man därifrån.
Videon är 41 sek lång.
Föremålet landade bara några meter från utrikesministern, säger den moderata ledamoten Ann-Sofie Alm. – Det var en påse med något rött innehåll, säger hon.
Men det är klart att det finns en allvarligare underton i det som skedde i riksdagen på torsdagen. Vad den här typen av demonstranter sällan tycks reflektera över – de har väl fullt upp med att gallra i tomatodlingen – är att varje aktion sätter en gräns.
Denna gång är det en påse grönsaker. Vad kastas nästa gång? Vem riskerar att få det i nyllet?
När en debatt skriks sönder, när argument går över i fysiska aktioner är det alltid i viss mån demokratin som är måltavla (och därigenom de med svagast röst som förlorar). Nu kommer nya barriärer diskuteras, dörrar stängas, politiker att flyttas ytterligare ett steg bort från väljarna och det övriga samhället.
Och tomatkastarnas motståndare lär mobilisera med egna projektiler. Förhoppningsvis lika harmlösa, åtminstone kanske för ögonblicket, men det kan man nog inte ta för givet.
Och Palestinas sak har inte gynnats ett skvatt, tvärtom.
