Människor födda under åren kring 1970 minns förstås nyromantiken, synthpopens företrädare men, vad viktigare är, punkens arvtagare. Efter att 1970-talets musikscen bombat oss med först plakatpolitiska pamfletter, därefter punkens gitarrbaserade hyperrealism, var fältet fritt för eskapism, skönhet – känsla över förnuft.
När jag besöker ”Romantiken – ett sätt att se”, Nationalmuseums fantastiska satsning, grips jag av skam. Aldrig tidigare har jag till fullo insett varför band som Ultravox, Spandau Ballet, och Lustans lakejer sorterades in under namnet nyromantiker. Parallellerna mellan de sminkade ”unga moderna” år 1981 och 1800-talskonstnärer som Peder Balke, Caspar David Friedrich och Eugène Delacroix är mycket tydligare än jag fattat.
Precis som nyromantikerna i London revolterade dessa urromantiker mot förnuft, rationalitet, petimätrar och smuts. De gjorde det genom att sträcka sig inåt mot det känslostarka, men också mot oändligheten, mot det sköna – det eviga. Den romantiska konsten är fruktig, dunkel och mättad på syre, långt från diktat och normer.
Alla dessa dånande landskap; det är så mycket värld att utforska, så många upplevelser att låta genomströmma människan. ”Allt är politik”, lyder ett fruktansvärt slagord. Inget är politik, svarar romantiken, politiken är ingenting.
De revolterade genom att sträcka sig inåt mot det känslostarka.
Och då kommer nästa tanke. Är vi redan inne i en nynyromantik? Kanske är ”Romantiken – ett sätt att se” så infernaliskt smart kurerad att det blir slutsatsen som åskådaren knappt kan undvika, efter detta hemska 2024.
Märker vi inte hur naturen åter mystifieras, efter att länge ha behandlats som en råvara och skändats av sopberg och mänskliga våldtäktsmaskiner? Fascineras vi inte av naturens hämnd – då vulkanutbrott, nu översvämningar?
Börjar inte en dogmatisk (eller frånvarande) gudstro också söka sig närmare mysticismen? Är inte Georg Friedrich Kerstings tavla ”Ung kvinna syr i skenet av en lampa” – som exemplifierar Biedermeierstilens längtan efter ett stilla, spartanskt hem – en gammelfarmor till nutidens tradwives?
”Den horisont som gjorde romantikernas läror om Naturen, Historien, Poesien och det Sköna meningsfulla har gått förlorad med industrialismen och det tjugonde seklets katastrofer”, skriver Horace Engdahl i ”Den romantiska texten: en essä i nio avsnitt” från 1986.
Man kan lika gärna argumentera för att det tjugoförsta seklets katastrofer har gjort dem lika viktiga som någonsin tidigare.
Är kanske hela historien en kamp mellan rationalitet och romantik? I så fall vet ni i vilket läger ni kan räkna in mig.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Det är kittlande att låta sig trollbindas av romantiken – men inte harmlöst
Lisa Magnusson: Slarvet med sekretessen är förödande för dem som lever gömda
