Stoppa internet – Taylor Swift går ut och stöder Kamala Harris i presidentvalet! Den största politiska nyheten sedan nån gammal grek fick för sig att limma ihop de två orden demos och kratos. Världens kändaste människa vill att vi röstar på världens bästa utmanare till Donald Trump. Vad finns i detta att inte älska?
En hel del faktiskt. Kanske skulle vi börja med att ställa frågan: Varför bryr vi oss över huvud taget om vad artister, författare, skådisar och andra sång- och dansfigurer har för politisk preferens? Om Trump recenserade Taylor Swift, skulle vi ge den åsikten extra stark tyngd? (Det har han gjort, han tycker hon är snygg men fattar inte hur en ”countrystjärna” kan vara ”liberal”.)
Själv stöder jag allt som leder till att Donald Trump förlorar den 5 november, inklusive om Ingmar Bergman (kändis!) skulle resa sig ur graven och regissera ett dussin reklamfilmer för Harris med Edvard Persson i rollen som Trump. Men om vi försöker vidga blicken: Vad är det för samhälle som först skapar megakändisar och sedan desperat söker deras bekräftelse till och med i de stora ödesfrågorna?
Att Taylor Swift har stor politisk betydelse är otvetydigt. När hon för ett år sedan uppmanade sina fans att registrera sig för att rösta sköt anmälningarna direkt i höjden. Men vill vi verkligen att hon ska ha den tyngden? Hon är just nu förmodligen underhållningsvärldens mäktigaste människa – men nyckelordet är och förblir ”underhållningsvärlden”.
”Är hon rent av republikan?” undrade The Guardian skräckslaget när Swifts läppar förblev förseglade.
Det svävar något osunt över vår tids längtan efter kändistyck. Vår osäkra längtan efter att Swift skulle komma ut och lägga korten på bordet (även om alla förstås visste vilket kort hon höll i, det var hjärter dam och damen heter Harris). ”Är hon rent av republikan?” undrade The Guardian skräckslaget när Swifts läppar förblev förseglade. Man kunde ta på samma brittiska tidnings lättnad när hon under debattnatten äntligen kom ut och deklarerade sin lojalitet med alla goda krafter.
Och ja, jag kan invändningarna. ”Mööh, du tycker alltså att bara för att det är en berömd, stark kvinna ska inte hennes åsikter räknas?” Nej, svarar jag då, det finns en uppsjö manskändisar som stöder Harris (Matt Damon, Foo Fighters, John Legend, Stevie Wonder) respektive Trump (Kid Rock, Lil Wayne, James Woods).
Alla är grymma på sitt sätt, men rimligtvis borde vi ignorera samtliga så snart de slutar göra det de faktiskt är bra på och i stället förnumstigt berättar för oss hur vi borde rösta. Men min inställning är densamma som när Pablo Picasso prompt skulle läsa upp en egenskriven novell hemma hos Gertrude Stein i Paris. Steins respons: ”Pablo, go home and paint.”
Läs också:
Susanne Nyström: Nu menar Trump att Demokraterna till och med accepterar barnamord
Lisa Magnusson: En man bjöd funktionshindrade barn på glass – du kan inte gissa vad som hände sedan
