Bland mina senaste meddelanden i e-brevlådan Kivra finns avsändarna Skatteverket, min vårdcentral och Valmyndigheten.
Man kunde tro att sådan korrespondens kräver en viss samtalston. Ett hyfsat formellt, informativt språk som minimerar risken för oklarhet och missförstånd. En vuxen ton.
Då får man tro annat. Det senaste mejl som jag fått från Kivra inleds med denna mening: ”Förlåt i förväg (…) Vardagen ska ha sitt! Så här är en liten text om fönsterkuvert, siffror och dig.”
Mejlet, med en layout lika sober som ett bollhav, avslutas med orden ”En fiktiv medalj till dig”. Tack, antar jag. Kan man välja bort medaljen och i stället tilltalas som den skattebetalare man är?
Så sent som i februari hade Kivra en kampanj med temat ”landets tråkigaste app”: ”Vi är ingen underhållningstjänst”, konstaterade företagets copywriter.
Undrar om hon fått sparken. Gå in på företagets hemsida nu och samtliga texter ser ut att riktas till en åttaåring. Språket är så komplett befriat från tyngd att det av sajten inte ens går att få ett vettigt svar på exakt vad Kivra är (alltså ett företag ägt av H&M- och Wallenbergsfärerna). Fliken ”Om Kivra” pryds av texten ”Dina viktigheter är det viktigaste vi vet.”
På 1980-talet kom broschyren ”Hej, det är från Försäkringskassan”, som kom att symbolisera tiden då myndighets-Sverige blev mer familjärt, mindre byråkratiskt. Men informell är inte detsamma som infantil. Vad gör det med ett folk om det alltmer tilltalas som om det fortfarande gick i Polarn och Pyret-byxor?
”Vill man verkligen alltid vara kompis med alla man möter?”, skrev Per Svensson i Helsingborgs Dagblad i en artikel inför du-reformens 50-årsjubileum 2017. ”Med chefen, med kylskåpsreparatören, med Skatteverket, med staten?”
Svaret på den retoriska frågan är nej, det vill man inte. Än mindre gärna vill man att Skatteverket och staten via Kivra ska jollra en i ansiktet.
