Åh, Stockholm! Staden är det stora navet vid Östersjön, medan landsbygden lakas ur skriker företagen i huvudstaden efter folk, det flyttar in många fler än som kan få golv under fötterna, varningar kommer för spekulation och bubblor. Samtidigt befolkas gatorna av hemlösa, missbrukare, kriminella gäng… Allt tycks vara i rörelse, det nya gnuggas mot det gamla, moderna ideal mot traditionella familjevärderingar, radikala politiker mot konservativa nationalister.
Ja, plus ça change, plus c’est la même chose – ju mer saker förändras, desto mer förblir de detsamma. Beskrivningen ovan är inte hämtad från 2024 utan från Stockholm för hundra år sedan.
Stadsmuseets underbara utställning, som öppnade i lördags och pågår till augusti 2026, har titeln ”Nya Stockholm”. Det är en mångbottnad rubrik som påminner om något som är lätt att glömma: Hur gammalt ett föremål, en idé, en byggnad, en atmosfär än är – en gång var det nytt. Det mest förstockade var blomstrande löftesrikt, det mest hotfulla som på nära håll liknade en ostoppbar tsunamivåg har i efterhand visat sig bara ha varit en krusning på tidens hav.
Man tänker sällan på att Stockholm för hundra år sedan uppfattades som en extremt otrygg stad.
Utställningen innehåller mängder av foton från plommonstopets och puffärmens tid. Den lyfter ur museets samlingar fram individer som borde varit betydligt bättre ihågkomna: Fritiof Malmsten, den store cykelkonstnären, fotografen och konstnären Erik Tryggelin – en bildens stockholmsskildrare av Olle Adolphson-klass – den konservativa debattören Cecilia Bååth-Holmberg som både hann med att införa Mors dag i Sverige och rasa över hur dåtidens kriminaljournalistik glamoriserade gangsterlivet…
Just dåtidens gangstrar är fascinerande. Man tänker sällan på att Stockholm för hundra år sedan uppfattades som en extremt otrygg stad. Alkoholen var tidens knark, missbruket sipprade långt ner i åldrarna, den extrema trångboddheten drev ut pojkar och unga män på gatorna där de stal, slogs och tuppade sig mot polisen. De hade till och med sin egen musik.
Och bortom horisonter och gränser laddades det sakta men obevekligt upp till krig.
Tänk att vi klarade det! Tänk att Stockholm och Sverige reste sig, att stockholmarnas, politikens, civilsamhällets och näringslivets gemensamma kraft räckte till för att skapa en av världens vackraste och mest välmående städer. Klart att det kan göras igen – Stockholm är alltid nytt – och klart att det inte är det minsta kört.
Läs också:
Susanne Nyström: Johan Pehrson har slutat fjäska för näringslivet – här är nästa steg
Annika Ström Melin: Därför får Jessika Roswall svårt att göra sin röst hörd som kommissionär i Bryssel
