Erik Jersenius: Genom litteraturen lär vi känna oss själva

För omkring 15 år sedan plöjde jag under en natt Gustav Meyrinks ”Golem” (1915), en febrig mardrömslik skildring av det judiska gettot i det tidiga 1900-talets Prag. Jag arbetade som kriminalvårdare på den gamla anstalten i Norrköping och omkring tolvslaget hade de intagna hunnit gå på toaletten och stoppa i sig allt ångestdämpande så att de kunde få lite ro i mörkret. För oss vårdare gällde det nu att bälga i oss kaffe för att hålla oss vakna en sju, åtta timmar till innan vi blev avlösta av dagskiftet. Redan sömnig öppnade jag pärmarna till Meyrinks egendomliga roman som inte liknade någonting annat, och som i trans försjönk jag ner i ett esoteriskt äventyr in i den judiska mystiken.

När jag omkring tio år senare läste om ”Golem” gjorde jag det inte i sträck utan uppdelat under flera dagar och det närmast transcendenta drömska tillstånd jag befann mig i den där minnesvärda natten var mig fjärran.

I den nya antologin ”Människan och läsandet: Aspekter på en livsavgörande aktivitet” framhåller DN Kulturs kritiker Rebecka Kärde, med hänvisning till mästaren Jorge Luis Borges, om läsningens lust och nödvändighet, inte minst för just kritikern. Jag blev lite besviken när jag tog mig an ”Golem” igen, kanske hade det som Borges konstaterat ”runnit en del vatten under broarna”, både för mig och för romanen, och vi hade på var sitt håll förändrats.

Den moderna litteraturkritiken präglas av ett (över)kritiskt förhållningssätt där man lutat sig mot teoretiker som Karl Marx, Friedrich Nietzsche, Sigmund Freud och inte minst Michel Foucault för att genomskåda och avslöja de underliggande motiv och krafter som ligger ”bakom” texten eller som styr läsarens tolkning av den. Kärde lyfter fram en annan kritisk tänkare, marxisten Theodor W Adorno, som ser kritiken som produkten av mötet mellan kritikern och texten, en dialektisk process som pekar bortom både läsaren och det lästa. Fler kritiska läsningar och omdömen återstår, men alla dessa ger oss på samma sätt nya perspektiv beroende på vem som läser och när det sker. För egen del innebar mötet med Meyrinks klassiker två helt olika upplevelser i skilda skeden av livet och under olika förutsättningar, sett till både bildningskapital och inkomst.

Litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson pekar på att texter kan ge upphov till otaliga läsningar. Läsningen är en tidskrävande konst som han befarar tappas bort i våra dagar, inte bara på grund av hyperläsandet av spridd och fragmenterad digitaliserad information som gör vår läsförståelse ytlig, utan också att litteraturvetenskapen lätt fastnar i sina tolkningsmodeller i stället för att våga möta texten som sådan i dess egen samtid. Olsson noterar att detta ointresse för texten i sig också sammanfallit med minskat läsande och svagare läsförståelse.

Han vänder sig i stället till romantiken och den klassiska hermeneutiken, läsare ska lägga sina fördomar åt sidan och förutsättningslöst försöka sätta sig in i författarens världsbild och motiv, se tillvaron från dennes horisont. Samtidigt möter vi som läser texter i vår egen tid och läsningen är en fri operation, ett med filosofen Martin Heideggers ord långsamt samlande där olika betydelser och perspektiv framträder för oss över tid. Inte minst ger en sådan läsning oss en vidare och mångsidig förståelse av hur människor varit i världen i olika tider, samhällen och kulturer.

Läsning ställer krav. Poeten, filologen och akademiledamoten Jesper Svenbro har intresserat sig för hur de gamla grekerna såg på läsandets etik. Den misstänksamhet mot skriften, som också en stor författare som Platon hyste, handlar om dess dikterande och därför lätt förledande karaktär. Den som skriver har makten att framställa världen och den som läser blir blott textens kärl, därför var Platons skrifter endast tillgängliga för elever i den egna akademin. Under antiken var det länge annars slavens uppgift att läsa texten högt och komma i dess demoniska besittning. Svenbro pekar liksom andra forskare på att det skrivna ordets auktoritära drag, att fastslå saklägen, just är ett skäl till ungdomars, i synnerhet pojkars och ynglingars ovilja att läsa och misstänksamhet mot texten, de vill inte underkasta sig någon. Denna otyglade unga kraft förleds i våra dagar i stället av förenklade och känslostormande bildbudskap av anonyma förkunnare i sociala medier.

Författaren och översättaren Kristoffer Leandoer förklarar att läsning är den mest krävande aktiviteten den mänskliga hjärnan kan ägna sig åt. Till skillnad mot när den hanterar bilder så fordrar tecknens abstraktion att man själv producerar sådana inom sig, att genom fantasin bli textens medskapare. Leandoer skriver om hur litteraturen på så vis vidgar vår verklighet eller åtminstone ger oss tillgång till en annan sådan. Precis som författaren JRR Tolkien konstaterade får den också den vuxne att tro på sagor som på djupet är sannare än sömngången genom vardagens slentrian. Skönlitteraturen erbjuder oss möjligheternas verklighet, berättelser om hur livet och världen skulle kunna vara.

Teologen och språkforskaren Ola Wikander knyter an till en sådan förståelse av litteraturen. Han berättar om hur skriftspråket närmast mystiskt kommer till templen i Mesopotamien och Egypten ungefär samtidigt för drygt 5 000 år sedan. Inledningsvis utgjordes det av tecken för olika begrepp, vilket för tankarna till Platons teori om idévärlden, att vi genom analys av vad vi verkligen menar med våra ord kan komma åt en djupare och sannare verklighet. Språken utvecklades och blev mer kreativa, lekfulla, gestaltande och berättande, inte minst när de blandades med och tog efter varandra. Genom språket kan vi i dag också ta del av och försöka förstå helt utdöda kulturer. Även om inte orden styr vårt tänkande, så tycker Wikander att vi ändå ska beakta något som finns i den judiska mystikens uppfattning att hebreiskan är verkligare än verkligheten själv, att språket åtminstone motsvarar vår gemensamma inre värld.

Kyrkohistorikern Joel Halldorf påpekar att Bibeln är en bok som synnerligen utgjort västerlänningars och svenskars inre. Vår litteratur är endast en samling fotnoter till Skriften, mycket av dess bilder och symboler förstår vi inte annars, det gäller också moderna svenska författare som Kerstin Ekman och Jonas Gardell, som båda förtvivlat konstaterat att många läsare inte längre förstår deras böcker därför att dessa inte läser sin bibel.

Länge utgjorde Bibeln ett rättesnöre också för makten, exempelvis svenska kungar regerade både i kraft av och underkastade skriftens gudomliga auktoritet. Ofta överdrivs hur upplysning och sekularisering har skilt bibelordet och samhällsstyret åt. Halldorf påminner om att den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss inspirerades just av Bibelns bud om att se efter sin nästa när han formgav den svenska välfärdsmodellen och i dag lyfter Moderaterna i sitt partiprogram åter fram att Sverige är ett land format av bibliska och kristna värderingar.

I själva verket är svenska och andra västerländska demokratier så starkt präglade av Bibeln att när läsningen och kunskapen om den sjunker har vi svårt att koda vårt eget samhälle, exempelvis har historikern Dick Harrison pekat på att just den kristna traditionen av det skälet kräver en särskild uppmärksamhet i skolans undervisning. Halldorf hävdar att den sekulära humanismen har svårt att redogöra för människovärdesprincipen utan att luta sig mot Bibelns ord som ett bålverk mot både den auktoritära populism och den hyperkapitalism som tenderar att urholka föreställningen om just varje enskild människas okränkbara värde.

Här är också läsande relaterat till den växande bristen på bildning hos svenskarna. Litteraturdocenten och Svenska Dagbladets tidigare kulturchef Peter Luthersson sitter nu i kommittén som arbetar med att ta fram en nationell kulturkanon. Han skriver om den litterära kanonens koncept och historia. ”Läsebok för folkskolan” lanserades först 1868 som ett sätt att genom utbildningssystemet höja bildningsnivån hos alla svenskar genom ett urval texter som alla skulle ha läst och känna till oavsett kön, bakgrund och ställning i samhället. Den användes sedan i uppdaterade versioner i svensk skola fram till 1960-talet.

Luthersson är klar över att kanonisering handlar om maktutövning, precis som när kyrkan till slut på 300-talet efter Kristus bestämde sig för vilka texter som skulle ingå i den kristna bibeln. Ett definitivt mörkt sådant exempel är den litteraturkanon som togs fram i Nazityskland, där synnerligen tyska böcker av författare som Thomas Mann och Alfred Döblin kategoriserades som ”otyska” och inte bara uteslöts ur kanon utan också kastades på bokbålet. Samtidigt togs en dansk litteraturkanon fram 1943 för att just genom en sådan som motstånd hävda det danska i ett läge där landet befann sig under nazitysk ockupation. Under det existentiella hotet utifrån växer behovet av att definiera och synliggöra det egna.

Enligt Luthersson kan en kanon vara startpunkten för en bildningsresa, en ingång för att upptäcka mer av världen och kulturen. Det var så Danmarks dåvarande konservative kulturminister Brian Mikkelsen resonerade när han sjösatte den enaste nationella danska kulturkanonen för 20 år sedan. Tio år tidigare hade litteraturhistorikern Harold Bloom i desperation sammanställt sin ”Western canon” (1994), med författare (varav fyra kvinnor och två amerikaner) som han hävdade definierade den västerländska litterära traditionen och dess estetik, bekymrad över de feministiska och postkoloniala forskare och kritiker som reducerar den till en fråga om identitetspolitik i stället för att öppna människors blick för litteraturens vidd och skönhet. En ny svensk kanon av typen ”Läsebok för folkskolan” skulle enligt Luthersson på samma vis vara en ingång till att åter lära känna oss själva, vår kultur och historia, våra stapplande steg mot det demokratiska samhället.

Läs tidigare delar i serien:

Erik Jersenius: Olov Svedelid öppnade böckernas värld för mig – men vem får nu barnen att läsa?

Martin Widmark: Läsningen är en förutsättning för demokratin

Saga Wallander: Poesin kräver tystnad och gemenskap – men vi lever i brusets och jagfixeringens tid

Eva Bergstedt: Läsningen är en lisa för själen

.