Kan man ens fortsätta att skriva berättelser och dramatik om alla riktiga mänskliga relationer upphör? Försvinner inte då det centrala element som utgör all litteratur? Det frågar sig uttryckligen Michel Houellebecq i sin debutroman ”Extension du domaine de la lutte” (”Utbredning av kampens domän”), med den mer övertydliga och dramatiska svenska titeln ”Konkurrens till döds”. Houellebecq introducerar det tema han senare kommer att återkomma till i sitt författarskap, nämligen hur kapitalismen inte finner sig i några gränser utan strävar efter att dominera och exploatera alla livets områden, så också sexualiteten och kärleken.
Romanens berättare är en 30-årig programmerare som arbetar på ett stort mjukvaruföretag i Paris. Likt andra i storstaden lider han av ensamheten och den smygande depressionen håller på att ta sitt kvävande stryptag om honom. Han har inte älskat med någon sedan han blev dumpad av sin flickvän Veronique för två år sedan och har svårt att släppa henne och gå vidare.
Houellebecqs huvudperson finner att kärleksrelationer blivit omöjliga i informationssamhällets överflöd av intryck och budskap, ingen får någonsin känna sig nöjd med sig själv och inte heller med andra. Vi jämför oss och avundas ständigt de som har det ”bättre” och föraktar medlidsamt de som är ”sämre”. Själv har han svårt att attraheras av kvinnor i sin närhet, kollegorna i branschen kommer han överens med, men finner dem inte i deras alldaglighet tillräckligt tilldragande. De kan omöjligt leva upp till den mediala idealbilden av den perfekta kvinnan som etsar sig fast på var mans näthinna.
Samtidigt noterar han hur besvikelsen och självföraktet växer hos den två år yngre kollegan Raphaël Tisserand, en oskuld som är så ”extremt ful” att han rent av är motbjudande och ständigt misslyckas med sina raggningsförsök. Inom Tisserand växer hatet mot de kvinnor som avvisar honom och mot de män som får dessa i stället …
Själv har berättaren genomskådat det moderna samhällets upptagenhet av självförbättring och ”utveckling”. När han träffar en gammal skolkamrat som blivit katolsk präst, säger denne till honom att det är medierna som trissar upp intresset och vikten av sex till den grad att människor blir existentiellt utmattade och förlorar förmågan att älska. I stället förordar han att människorna åter ska vända sig till Gud för att finna en djupare och sann mening med sina liv.
”Konkurrens till döds” ligger stilmässigt närmare essän än romanen. Den påminner om Albert Camus existentialistiska klassiker ”Främlingen” (1942) där huvudpersonen in till det mordiska vansinnet reflekterar över den absurda tillvarons meningslöshet. Men Houellebecqs ironi är mörkare och provokationerna mer överdrivna. Hans berättare är också påfallande instabil och opålitlig, vi vet ofta inte om det är han själv, författaren, eller rent av andra som formulerar tankarna i texten.
Att marknadssamhället tycks dränera människorna på kärlek, gemenskap och en sant existentiell närvaro är en fråga som Houellebecq kommer att återvända till, inte minst i den stora internationella genombrottsromanen ”Elementarpartiklarna” (1998) där han sätter den i ett tydligare franskt och historiskt sammanhang. Efter andra världskriget är alla politiska läger, från de konservativa katolikerna till de radikala kommunisterna, överens om att familjen utgör grundbulten i det franska samhället, men under 60-talet smyger sig nya ”frigjorda” ideal in när skilsmässor, aborter och pornografi tillåts.
När Houellebecq skrev ”Konkurrens till döds” var han starkt influerad av den franske marxistiske sociologen Michel Clouscard, som hävdade att de kulturradikalas angrepp mot familjen på 60-talet lett till att marknaden fått fritt tillträde till kärlek, sex och relationer. Genom att förklä sig i en ”progressiv” och ”frigörande” skepnad tog kapitalisterna tillfället i akt att ge sken av att vara toleranta och befriande i stället för repressiva mot de arbetande.
Den nya ”tillåtande” samhällsmoralen riktas mot den mer traditionella arbetarklassen som ska luras till att jaga samma ”lycka” som den nya urbana medelklass som verkar inom den framväxande ”informationsekonomin” (reklam, medier, kommunikation, datorisering) utan att egentligen kunna skörda dess frukter. De finaste och dyraste fritidshusen och golfklubbmedlemskapen, resorna, den organiska maten och lyxprodukterna, de ”alternativa” vällevnadslivsstilar med yoga och moraliserande trender som veganism, kommer ändå bara vara för de utbildade och välbetalda.
Clouscard såg hur denna exploatering tilltog över tid, medierna och reklammakarna vill sälja alltmer genom sex och uppfattningen om prostitutionen och pornografin liberaliseras. Samtidigt ska vi alla skapa och sälja våra varumärken på relationsmarknaden, något som urgröper människors självkänsla och självrespekt. Inte bara får vi lära oss att hantera ett obesvarat intresse, många människor räknas helt bort från marknaden därför att de inte alls lever upp till dess normer. Det visar också att den till skillnad från den äldre äktenskapstraditionen saknar förmågan att bilda par. Resultatet blir som vi nu ser att födelsetalen sjunker, singelhushållen blir fler och ensamheten breder ut sig. Familjelyckan krymper.
Ur just denna rent existentiella förtvivlan kommer enligt Clouscard nyfascismen att ha sin grogrund, den marknadsdrivna självupptagenheten leder till att de som inte kan vara med att konkurrera kommer att söka sin identitet och gemenskap i chauvinistisk nationalism och reaktionär traditionalism, i Frankrikes fall i Marine Le Pens Nationell samling som nu blivit landets enskilt största parti sett del andel röster. Handlingen i ”Konkurrens till döds” utspelar sig till fonden av islamistiska terrordåd, bilbränder i de invandrartäta förorterna och de helvita franska småstäder och förfallna industrisamhällen där invånarna redan röstar på extremhögern.
Clouscard finner roten till dessa impulser redan under upplysningen och franska revolutionen, inom den ”libertinska” aristokratin. Markis de Sade med gelikar, hade en vilja att frigöra den gränslösa makten från kyrkans moral och påbud och fritt utnyttja människor för sin egen ohämmade lusts skull. I modern tappning försöker samma strömning ta kontroll över språket och verklighetsbeskrivningen och framställa tillvaron för människor som att de ständigt saknar frihet och tillfredsställelse. Marknaden kommer därför skapa ”behov” som underminerar familjens sammanhållning med tjänster och produkter som riktar sig speciellt mot kvinnor och ungdomar, vilka i stället ska finna livets mening i sexuell frigörelse och nya berusningsmedel. Kvinnan ska uppleva sig ständigt begränsad av sin man och barnen ska frigöras från föräldrarnas auktoritet och vara först med att anamma nya ”progressiva” värderingar och uppfattningar. Skurken i familjedramat blir slutligen ohjälpligen fadern, som gör fel hur han än gör.
Bland framför allt arbetarmännen växer ressentimentet och ventilen för denna blir en nyfascistisk rörelse när vänstern föraktar dem samtidigt som den lever gott på deras arbete. För Clouscard kommer den ökande teknologiseringen av yrkeslivet förvärra situationen när dessa människor också blir överflödiga på arbetsmarknaden. De vänder sig till den nationalistiska högern för att försöka ta tillbaka makt från det globala kapitalet. Vi ser det nu ske i hela västvärlden.
I ”Konkurrens till döds” gestaltar Houellebecq satiriskt detta förfrämligande i det senkapitalistiska samhället. Den urbana medelklass som försörjer sig inom informationsekonomin är väldresserade politiska sömngångare som köper hem färdigmat, betalar sina räkningar i tid, går på nätverksluncher och afterwork och skaffar heminredning till dyra bostadsrätter. Han presenterar oss för en rad ”incels”, personer som är oförmögna att bilda relationer med andra människor och därför i desperation och förtvivlan triggas till våldsamma och destruktiva handlingar.
Vi som nu 30 år in i framtiden kan se tillbaka på den ännu kontroversielle Houellebecqs debutroman känner igen oss i de konflikter som blivit tydligare. Begreppet ”wokekapitalist” är populärt inom alternativhögerns språkbruk, men visst känner vi igen hur vår tids ”elitlibertiner” gjort prideparader och normkritik till big business som stoltserande med regnbågsflaggor och pronomen-innovationer ställs mot den nya nationalistiska högerns mer livsstilskonservativa heteronormativa arbetarväljare. En stor strid utspelas just kring språket som ska ”könsneutraliseras” och ”bli inkluderande” samtidigt som andra människor upplever att de inte längre fritt kan uttrycka hur de själva uppfattar sin tillvaro utan att stämplas som ”politiskt inkorrekta”.
Informations- eller medieekonomi har blomstrat genom sociala medier och influencers, där Greta Thunberg står för det ”godhetssignalerande” klimatsamvetet och Bianca Ingrosso för konsumtionshetsen av inte minst smink, kläder, fillers och skönhetsoperationer, som underbetalda svenska undersköterskor ska försöka leva upp till. Via Onlyfans säljs nu det allra mest intima av personer som för bara några år sedan bloggade eller var instagramprofiler. I dokusåpornas värld riktas intresset alltmer mot att exploatera människors längtan efter den kärlek som samhället omöjliggör. Dejtningssajter och framför allt appar ska hjälpa oss att hitta rätt på kärlekens marknad samtidigt som skilsmässorna och singelhushållen blir fler. Barnafödandet sjunker stadigt och det går fort utför. Kanske är det just när det kommer till kärleken och familjelivet som kapitalismen når sin gräns för effektivitet och tillväxt.
Läs fler texter av Erik Jersenius
Läs de andra delarna i serien:
Greta Schüldt: Jag missade 90-talet – det objektivt sett coolaste årtiondet
Erik Jersenius: Juni, juli, augusti 1994 – tre månader som förändrade Sverige och världen
Åsa Beckman: Den iskalla thrillern alla svenskar svalkade sig med sommaren 1994
Jesper Högström: Den varma fotbollssommaren förbyttes till en iskall höst
Per Svensson: Nittiotalet var ett fruktansvärt årtionde
94 – Sommaren som Sverige aldrig glömmer
Hur tänkte man? Vad läste man? Vilka var det som bestämde i världen? Under sommaren kommer ett antal av DN:s skribenter att återvända till den klassiska sommaren för 30 år sedan för att se på den med vår tids ögon.
Erik Jersenius, medarbetare i DN Kultur och född 1984, skriver om en roman som såg mörkret och kylan åter smyga sig på.
