Hiphop
Erik Lundin
”Alla va nån innan dom blev nån”
(Mansa Banda)
De begåvade artisternas förbannelse är att de ibland blir offer för sin egen högt satta standard. Man kan till slut enbart bli jämförd med sig själv.
Med sin klassiska debut-ep och det förra albumet ”Zebrapojken” mutade Erik Lundin in en egen nisch i svensk hiphop, med en unik iakttagelseförmåga och ett språk som han var ensam om.
De egenskaperna finns tveklöst kvar på ”Alla va nån innan dom blev nån”, det första albumet på fem långa år. Förortsskildringen i det inledande titelspåret räcker egentligen som bevis för det. Lundin smattrar in beskrivningar som ”här går ingen in i väggen/här går folk bort” och ”där journalisterna poängsätter gängkrig/och kommenterar statistiken som en bollsport”, och fångar både den vardagliga lilla bilden och den samhälleligt stora.
Avslutningen på ”Alla va nån innan dom blev nån” är lika brutalt pricksäker. Först en stillsam lägesrapport från världens räddaste land i ”När lågorna når fram”, där grannens hus står i brand, men ”ingen reagerar/ingen räcker ut en hand/man låser alla dörrar/man aktiverar larm”. Därefter ”Bär mig med dig”, en oerhört vacker ballad om sorg och saknad, färgad av Lundins fars bortgång i Covid.
Det är låtar som bygger vidare på den mörka melankolin från ”Zebrapojken” och där Lundin visar hur han valt varje stavelse med en för den extremt ordrika genren ovanlig återhållsamhet.
Mellan dessa inledande och avslutande höjdpunkter – nedskruvade i musikaliskt tonläge, enormt uppskruvade i empatiskt engagemang – svajar det desto mer. Framför allt musikaliskt. Steget mellan å ena sidan det intima och stråkinklädda tilltalet i ovan nämnda låtar, å den andra det närmast uppsluppet hittiga i ”Parmigiano” och ”Hinken e djup” (med lån från Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”), blir väl stort att klara av. Kontrasten blir för tydlig för att helheten ska hållas samman.
Bästa spår: ”Spelar roll”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
