Målet med Catrin Lundströms artikel (DN 5/9) är, som i Flamman 15 augusti, att avslöja att jag och andra blundar för Hamas sexuella våld. ”Hamas kampmetoder” pekar tydligen på ”systematisk och utbrett sexuellt våld”.
Enligt en FN-rapport vägrade Israel att samarbeta med FN. De hindrade sjukvårdspersonal och andra från att ta kontakt med kommissionen, som också ”nekades tillträde till landet”.(A/HRC/56/CRP.3, 2024-06-10). Därför handlar det inte om att söka sanningen, utan om skräckpropaganda som seriösa utredningar kan avväpna.
Physicians for human rights Israel skrev i maj: ”Israeliska regeringen och andra utnyttjar rapporter om sexuellt våld på ett manipulativt och cyniskt sätt för att avhumanisera palestinier och rättfärdiga brutala militära angrepp på Gaza … Sexuellt våld och påståenden om det får aldrig användas som vapen i krig eller propaganda.”
Lundströms röriga artikel kan inte skymma att hon gör sig till megafon för krigspropaganda.
Catrin Lundström svarar direkt:
Det är en sak att framföra kritik mot att använda sexuellt våld som propaganda i krig, vilket exempelvis författaren Masha Gessen gjorde i The New Yorker den 20 juli i år. Det är en annan sak att, likt Katzenstein, hävda att ”våldtäkter inte begicks den 7 oktober”. Det är att ägna sig åt rena falsarier och historieförfalskning.
Att röster från vänster fortsätter att förneka Hamas sexuella övergrepp den 7 oktober är djupt beklagligt. FN-rapporterna finns att läsa för var och en, och de redan framlagda bevisen är överväldigande. Tyvärr är de flesta offer döda och kan därför inte föra sin talan, vilket även Gessen påpekar.
