Esther släpper debutalbum: ”Jävlar vilken tid det tog”

Hur känns det?

– Jag känner mig nervös. Hittills har jag bara flutit med. Det här är det största verkliga jobbet som jag känner att jag har gjort – det är mycket emotionellt som hänger i det. Men främst känns det kul.

Det har gått sju år sedan du startade din musikkarriär. Vissa skulle mena att det har gått lång tid innan du släppt ett första album.

– Du, det kan vi vara överens om. Men det är delat det där. När jag tänker på det så blir jag så ”åh jävlar, vilken tid det tog”. Och jag har också varit superotålig ska jag säga. Samtidigt tror jag verkligen att det är för det bästa att det fick ta sån tid. Halva albumet gjordes förra året, så om jag hade släppt det tidigare hade det blivit en helt annan skiva.

För mig känns albumet som en naturlig förlängning av dina tidigare låtar. Det är lekfullt. Håller du med?

– Enligt mig har allt det tidigare som jag släppt varit lite i samma rum, i samma ljudvärld. Det här är bara som att jag vågat gå ur det rummet.

Hur kom du dit?

– Man får ha massa år av att inte våga och sen till sist så brister det så att man måste.

Vad vill du att dina fans och nytillkomna ska känna när de lyssnar?

– Det roligaste är att hitta en gråzon mellan att ta sig själv på allvar och att inte göra det. Min förhoppning är att det ska märkas. Vissa låtar är väldigt sorgliga, samtidigt som det också finns en viss ironi. Till exempel en textrad i låten ”Santa Fe” som går: ”Teardrops down in Santa Fe under the willow tree.” Det finns vad jag vet inte många ”willow trees” i Santa Fe. Det är någon sorts ironi i att det är så fruktansvärt dramatiskt uttryckt och att det är lite fel. Sånt kan jag tycka är kul.

– Man får känna vad man vill. Lite klyschigt kanske, men så fort det släpps så är det inte mitt längre.