Ett gammalt sjöfartsmysterium blir maritim actionthriller

Längs den stormiga kusten utanför det karga Patagonien, nästan så långt söderut på världskartan du kan nå, ligger en ogästvänlig ö som fått namnet Wager Island. År 1741, efter en katastrofal seglats runt Kap Horn, förliste det brittiska krigsfartyget Wager utanför ön och dess besättning var skeppsbrutna i flera månader innan de mot alla odds, i två omgångar och längs två olika rutter, lyckades ta sig hem igen.

Så långt är alla ense.

Men David Grann, bästsäljande författare till ”Killers of the flower moon”, är mest intresserad av smärtpunkterna där överlevarnas historier går isär. Hans ”Wager” – en berättelse som utlovar ”skeppsbrott, myteri och mord” – är ett försök att förstå vad som egentligen hände där på ön, att skapa reda i de motstridiga vittnesmålen, och kanske, till sist, låta läsarna fälla en slutgiltig dom.

En sak är säker: det är en sjuhelsikes story han dammat av.

Allt börjar i Portsmouth, år 1740. Flottiljamiral George Anson får i uppdrag att styra fem fartyg över Atlanten, runda Kap Horn och plundra en spansk galjon. Men avfärden försenas av mansbrist och skeppsreparationer. När de väl lyckas sätta segel har spanjorerna fått nys om planerna och genskjuter dem på väg över Atlanten. Det som skulle blivit en jakt blir i stället en flykt, och när skeppen väl når de förrädiska haven runt Kap Horn är besättningen redan utmattad, skörbjuggsdrabbad och gravt decimerad.

Ombord på Wager är läget prekärt. Även kapten David Cheap har insjuknat i skörbjugg och kämpar med att ta kommando. Artilleristen John Bulkeley, en riktig gammal sjöbjörn, försöker bokstavligen hålla skutan på rätt köl medan den tonårige äventyrsromantikern John Byron upptäcker att livet till havs är råare än han kunnat ana. De tre sjömännens respektive dagböcker utgör Granns huvudsakliga historiska källor. Men vänta nu, en romantiker vid namn Byron? Ja, detta är mycket riktigt poeten Lord Byrons farfar, vars umbäranden ombord på Wager och på Wager Island inspirerade den berömde sonsonens verk ”Don Juan”.

Innan Byron kan bli omdiktad av sin legendariske avkomma måste han dock överleva. Som genom ett mirakel lyckas besättningen styra Wager runt Kap Horn, men de har skilts från de övriga fartygen och seglar ensamma på ett fientligt hav. Efter en förödande navigeringsmiss lider de till sist skeppsbrott, och för de som räddar sig i land urartar situationen efter många svåra månader av myteri. När delar av besättningen till sist lyckas fly Wager Island lämnar de den avsatte kaptenen åt sitt öde.

Vilket inte hade varit något problem – vinnaren skriver ju historien, och myteristerna välkomnas till en början hem till England som hjältar – om det inte vore för att kaptenen till sist också lyckas ta sig från ön med en egen version av vad som hänt.

I sin helhet är ”Wager” ett utmärkt stycke sjöfartshistoria som i Granns händer blir en maritim actionthriller, om en tid när det brittiska imperiets dominans över världshaven var i sin linda och dess flotta, som snart skulle utvecklas till en formidabel krigsmaskin, ännu hankade sig fram med tvångsrekryterade matroser ombord på halvruttna skepp.

Även de målande beskrivningarna av vardagslivet till havs tillhör bokens höjdpunkter.

Faktum är att ”Wager” är som allra bäst när Grann rotar i sprickorna av imperiets grandiosa självbild. Till exempel när besättningen får kontakt med en grupp ur ursprungsbefolkningen som hjälper de svältande skeppsbrutna att fånga fisk, bara för att tvingas fly när dessa civiliserade engelsmän inte kan låta bli att antasta kvinnorna. Även de målande beskrivningarna av vardagslivet till havs tillhör bokens höjdpunkter.

De avslutande kapitlen om det juridiska efterspelet efter överlevarnas hemkomst är svagare. Trots att en brittisk militärdomstol inte är en lika självklar dramatisk skådeplats som ett stormigt hav eller en öde ö, är jag säker på att Grann hade kunnat ingjuta spänning även i den delen av berättelsen. Om han bara vågat lita på att läsaren som redan följt Cheap, Bulkeley och Byron tvärs över havet och tillbaka igen nog hade haft tålamod att stanna kvar lite till. I stället blir slutet en långsamt pysande ballong i takt med att Wagers besättningsmedlemmar en efter en försvinner in bakom historiens ridåer. Kanske är problemet att Grann byggt upp sin berättelse som ett mysterium, utan att i slutändan kunna leverera något direkt avslöjande.

Däremot har Grann med sin särskilda berättarskicklighet – och med Hollywoods fortsatta intresse i ryggen – säkerställt att det är just hans tolkning av händelseförloppet som hädanefter kommer att prägla eftervärldens föreställningar.

Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.