Ett mustigt, franskt matinéäventyr i det litterära finrummet

Michelangelo ”Mimo” Vitaliani är en liten utfattig trashank när han skickas iväg för att bli stenhuggarlärling hos ett slags farbror i en liten by i Piemonte. Första världskriget härjar och allt är kaos. Zio Alberto visar sig vara en elak jävel, en slavdrivare och mobbare som aldrig slutar att håna Mimo för hans medfödda kortväxthet.

Men inom sig bär pojken fröet till något stort, och han är redo att göra allt för att få utlopp för sin gåva att forma marmorblock till eftertraktade, ja till och med gudomliga, statyer. Mötet med byns jämnåriga rikemansdotter Viola Orsini blir avgörande. Även hon vägrar fastna i en eller annan trång fälla. Hon är ett förläst barn med intellektuella och högtflygande ambitioner. Kärleken mellan Mimo och Viola är omedelbar, men så platonisk att den består, trots många svek.

Det är knappast varje år som juryn för det franska Goncourtpriset belönar en klassisk bladvändare. Men ibland kan den uppenbarligen överraska. 2023 föll den ofta oeniga och grälsjuka institutionen för ”Vaka över henne”, som nu kommit i en smidig och mycket elegant svensk översättning. Priset, Frankrikes finaste, är bara på 10 euro men brukar generera en rejäl försäljningstopp. ”Vaka över henne”, sticker ut som en av de mest bästsäljande vinnarna och har redan översatts till 34 språk.

Jean-Baptiste Andrea är sedan tidigare manusförfattare och filmregissör: han räds inte att avsluta snart sagt varje kapitel med en cliffhanger av det mer dramatiska slaget och låta storyn löpa ilsnabbt mellan olika tidsplan. Det är publikfriande men förföriskt skickligt och maximalt drivet av en berättare som också är skönt lärd på det där lite gammaldags sättet. En som inte bangar för att kasta in ett mustigt matinéäventyr i det litterära finrummet.

Bakom den återhållna titeln ”Vaka över henne” döljer sig en litterär plusmeny full av katolsk mystik, färgstark kulturhistoria och svindlande kärlek med det turbulenta, europeiska 1900-talet som fond. Tänk Umberto Ecos och Dan Browns kärleksbarn som hela tiden har foten på gaspedalen.

Vid sidan av Mimos och Violas omvälvande liv bjuder romanen på åtskilliga spektakulära förvandlingsnummer. I fonden finns fascismens intåg under den italienska mellankrigstiden, liksom modernismens framväxt. Mimo utvecklas till en Zelig-gestalt. I kraft av växande konstnärskap och status rör han sig fritt i samhället. Umgås med topparna inom Vatikanen, festar med konstkändisar som Giacometti och Brancusi, och tar emot beställningar av självaste Mussolini. Maktens många olika ansikten.

Andrea har en imponerande gestaltningsförmåga, men några generande blinda fläckar när det gäller kvinnor. De är antingen horor med ”mäktiga lår” eller, ja, ömsinta alternativt intelligenta madonnor. En märkligt könskonservativ kontrast till den inneboende gåtan, utan att säga för mycket.

Men Mimos historia är tillräckligt fascinerande för att man ändå ska stå ut med lite manligt sunk och grus i maskineriet. I romanens nutidsplan, som utspelar sig på 1980-talet, ligger den lilla skulptören döende i ett kloster. I källaren under honom finns hans sista storverk, en pietà i hans välkända namnes anda. Det är skulpturen, Mariagestalten med sitt vuxna, döda barn i famnen, som måste ”vakas över”. Folk hade klagat tidigare, när ”hon” var offentlig. Människorna blev för berörda, ja närmast oanständigt upphetsade.

Kombinationen av andlig gåta och – trots alla fyrverkerier – en känslig reflektion över konstens kraft att förändra blicken knyter ihop säcken på ett riktigt överraskande sätt.

Läs fler texter av Helena Lindblad och fler recensioner av ny litteratur.