Utställningar
”Nya perspektiv på Halmstadgruppen”
”Thea Ekström – Tonsäker surrealist”
Ingela Ihrman och Muhammad Ali, ”Drömmar och syner vid havet”
Mjellby konstmuseum, Halmstad. Visas t o m 4/5 2025, respektive 17/11. Mer info på halmstad.se/mjellby och artinsideout.se
Ända sedan januari 2022 har Mjellby konstmuseum varit stängt för ombyggnad och renovering. Saknat av många som älskar Halmstadgruppens surrealistiska drömvärldar, men för andra med mig främst för institutionens fokus på förbisedda konstnärskap, företrädesvis av kvinnor.
Lagom till 100-årsjubileet av det första surrealistiska manifestet i Paris är det nyrenoverade museet, nu lanserat som ”Nordens surrealistmuseum”, äntligen återinvigt. Det har på en gång moderniserats och tacknämligt hållit stilen.
Detta främst genom en högintressant utställning med egenartade verk av Thea Ekström (1920-88), framgångsrik under sin livstid men därefter knappast uppmärksammad efter förtjänst.
Den andra stora presentationen har en vällovlig ambition att ge nya perspektiv på Halmstadgruppen, som bildades 1929 och höll ihop i 50 år. Historieskrivning låg länge i händerna på deras manager Egon Östlund och museets initiativtagare Viveka Bosson, dotter till gruppmedlemmen Erik Olson och som generöst donerade den ursprungliga konstgården till kommunen 1997.
Mjellby konstmuseum visar under hösten dessutom två mindre men livfulla bidrag av Ingela Ihrman (som nyligen fick DN:s kulturpris) och Muhammad Ali. De har bjudits in av Region Hallands konstresidens Art Inside Out för att undersöka surrealismens nutida uttryck och det omkringliggande kulturlandskapet.
I museets bakre region finns Ihrmans performancerekvisita i form av ett överdimensionerat kornax och videofilmen med den talande titeln ”Den fertila halvmånen: Ta säden dit man kommer”. Där tillverkar konstnären det symboliska axet och syns med blottat underliv i Papphammars anda kånka det förbi sädesfält, över en trafikerad väg och ner till Laholmsbukten. Alis verk ”Under stenen” är i sin tur inspirerat av vandringar i Grötvik stenbrott och lokala sägner, vars sagoväsen levandegörs i en myllrande väggmålning på innergården.
Om- och nybyggnationen på museet handlar främst om tekniska förbättringar av inomhusklimat, inlastning, verkstad och magasin. För publiken är den omdisponerade entrén mest märkbar. Här finns nu en rejäl reception, en barnverkstad och caféet har fått en utgång till innergården. Även Erik Olson-rummet, stipulerat i donationsavtalet, har fått ett ansiktslyft och utställningssalarna nya proportioner, golv och dörröppningar. Det har märkbart förbättrat flödet i det kringbyggda museet.
För att locka en bredare publik, i synnerhet barnfamiljer, har samlingspresentationen utformats i samarbete med en grupp 8-10-åringar. Med undantag för introduktionsrummet med konstnärernas tidiga övningar i nyklassicism, kubism, purism och plangeometri, har barnen fått välja fritt bland Halmstadgruppens surrealistiska verk. De har även påverkat hängning, rumsplanering, väggfärger, förmedling.
Delaktighetsprojektet är på flera sätt ett vitalt grepp. Hängningen är oortodox, med verk uppåt väggarna och färgstarka bakgrunder i bland annat syrenlila. Vissa av barnens bildtolkningar är ögonöppnande och i deras urval finns kända motiv som Axel Olsons ”Hamn”, Waldemar Lorentzons ”Ödesnatt” och Sven Jonsons blåtonade, nattliga ödelandskap med ruiner. Men här finns även aldrig utställda verk, däribland horrörer som ”Varde ljus” av Erik Olson.
En nyhet är youtube-båset, där barn kan skapa filmer till sociala medier med egenkomponerade surrealistiska fonder – fast på grund av dataskyddsförordningen gdpr endast med privata mobilkameror. Huruvida detta initiativ är lyckat är svårt för en kulturtant att avgöra men det har hursomhelst utvecklingspotential.
Däremot ifrågasätter jag det kloka i att just vid en återinvigning låta noviser stå för ”nya perspektiv”. Fyra forskare får istället presentera sina vetenskapliga rön om Halmstadgruppen i en antologi med undertiteln ”Den svenska surrealismens pionjärer”, som museet parallellt ger ut.
Här förmedlas intressanta nytolkningar av gruppens inriktning, inre dynamik och yttre förhållande till surrealister i övriga Norden liksom på kontinenten. Halmstadgruppen var regelrätta surrealister i endast ett decennium och när krigets fasor fick rörelsen att framstå som världsfrånvänd fångades flera av dem av olika kristna trosriktningar – men höll trots motsättningar ihop livet ut.
Konstprofessorn Andrea Kollnitz är huvudförfattare och har fått tillgång till Stellan Mörners arkiv. I detta nya källmaterial framtonar greve Mörner som gruppens fredsmäklare, verkliga promotor och kommunikatör, som dessutom formulerade ett aldrig publicerat manifest. Förhoppningsvis leder experternas nya insikter till en utställning framöver.
Den största konstupplevelsen erbjuds nu i ”Thea Ekström – Tonsäker surrealism”. Utställningen bygger huvudsakligen på de 300 verk som museet fått i deposition av konstnärens barnbarn, varav många visas för första gången.
Här har den proffsiga utställningsarkitekten Petra Gipp placerat verken på en bård av bruna mdf-skivor, som påminner om de masonitpannåer Ekström ofta målade på och vars ytterkanter ibland skymtar fram. Brunt är en ju murrig färg men passar bra till Ekströms övervägande beiga bakgrunder, jordfärger eller bleka pastelltoner i lager på lager av utspädd oljefärg. I den lackblanka ytan ristade hon nerviga linjer, nät, mönster, figurer, symboler, tecken. Eller arbetade men tunna tuschlinjer på papper med utflytande vattenfärg.
Den multibegåvade Thea Ekström föddes som Margit Svensson i en stenhuggarfamilj i Söndrum, bara ett stenkast från konstmuseet. I väggtexter men framför allt i den anslutande boken (se recension här intill) beskrivs ett dramatiskt livsöde, präglat av fysisk ohälsa och psykisk skörhet.
Efter en avslutad musikkarriär turnerade hon med ett romskt cirkussällskap och en illegal abort, ett nedbrytande äktenskap och uppblossade tbc ledde till flera långa konvalescenser. Tillgång till papper, pennor och färger fick henne att på 50-talet söka sig till konstskolor och blev därpå frielev på Konstakademien.
I den bakre salen visas tidiga aktstudier, stilleben och scenerier. Där märks ett inflytande från Sven Jonsons och Halmstadgruppens motivvärld, med inslag från halländska landskap med stränder, båtar, stenar, snäckor, fiskar, fåglar, vindpinade träd. Hennes landskap är ödsliga, med förvrängda och närmast skelettartade människor eller blandvarelser. I självporträtten är hon osmickrande hålögd, utmärglad och med spretigt hår – fast ofta moderiktigt klädd.
Ekströms stil kan först upplevas som petig och lite torr. Men den som tittar närmare upptäcker en fascinerande fri, glimtvis dråplig, oftare ångestfull och genomgående originell version av surrealismen. Ett egensinnigt bilduniversum med ”magisk besvärjelse i varenda tecken”, som hon själv uttryckte det.
Mot alla odds lyckades hon i konstvärlden, delvis med hjälp av manliga beskyddare som Oscar Reuterswärd, som hon hade ett förhållande med i över ett decennium (trots att båda var gifta på varsitt håll). Hennes vackert illustrerade brev ”Till Oscar” finns nu att beskåda i en glasmonter.
Mest spännande med Thea Ekström är att hon uppfinner ett eget symbolspråk, gifter samman symboler och tecken från äldre kulturer med den egna fantasin. Här återkommer ormen med hårman, själsskivaren, bockfiguren och månbåten, men också konkreta cirkusvagnar och musikinstrument.
Likaså ett tomrum, som representerar den tomma livmodern efter den livsfarliga aborten med en strumpsticka, utförd av ”Babushka” – gestaltad i en av utställningens märkvärdigaste bilder.
Under 1960-talet drar Ekströms uttryck mot det nonfigurativa, med inspiration från notskrifter och klanger, liksom från naturen. Som i ”Popplar”, förvärvad av Moderna museet på hennes debututställning 1960. Denna känsligt stiliserade målning hänger intill en vertikal sprickbildning, ett försök att betvinga samma illavarslande form på ateljéväggen.
Idag har museet fylliga samlingar av både Halmstadgruppen och Thea Ekström. Men för att verkligen leva upp till epitetet ”Nordens surrealistmuseum” måste man rimligtvis bredda samlingen, både historiskt och med samtida konstnärer. För det krävs resurser men återinvigda Mjellby konstmuseum är i alla fall på god väg.
Läs mer: Sensibel och säregen teckenmålare
Läs mer: Könsuppror på Mjellby konstmuseum
