En gång i tiden jobbade jag som musikjournalist. Eller rockskribent, som jag brukar kalla det, eftersom det låter så underbart nedlåtande. Jag minns det exakta ögonblicket jag blev musikintresserad. I stallet, tolv år gammal, när min kompis Arminda – som var mer brådmogen än jag och hade kommit i kontakt med traktens många raggare – spelade en låt med Buddy Holly. ”Där har vi det”, sa min hjärna, som hade hört musik tidigare, men aldrig reagerat på det sättet förr. När jag intervjuar musiker brukar jag också fråga ”när blev du musikintresserad? Beskriv ögonblicket”. Med undantag för ett fåtal musiker (ofta de som vuxit upp omgivna av musik) minns de alla det exakta tillfället.
En sak som dock aldrig hände mig var att jag faktiskt lärde mig spela musik. Jag var aldrig intresserad. För mig var det alltid två skilda saker, att lyssna på musik och att spela musik. Att lyssna på musik, och att uppskatta den, kräver också helt andra egenskaper än att spela och skriva musik. Det finns till exempel gott om bra musiker med dålig musiksmak.
Vissa kritiserar den här bristen. Hur kan du beskriva och bedöma något du själv inte kan skapa? Jag brukar svara att jag inte är ingenjör heller, men att jag trots det aldrig skulle sätta mig i ett flygplan gjort av ost.
Andra har dock tänkt annorlunda. Som Florence Foster Jenkins, vars liv även filmatiserats. Hon var en sann musikälskare som frikostigt finansierade delar av New Yorks musikliv mellan 1920- och 40-talet. Då och då spillde Florences kärlek till musiken över och hon arrangerade sina egna konserter, där hon sjöng så obegripligt illa att hennes välavlönade röstcoach gång på gång förbluffades över hennes oförmåga.
Bonden och poeten Wendell Berry har sagt att i ett kärleksförhållande finns ofta två personer, men också något tredje, något utanför förhållandet, som de älskande kan fästa blicken på tillsammans. Ibland är den där tredje saken ett barn. Men inte nödvändigtvis. Det kan också vara korsord. Antikviteter. Eller musik. För Florence Foster Jenkins, vars första man smittade henne med syfilis, var musik den där tredje saken, som hon och hennes andra man fäste blicken på tillsammans. Och när Florence sjöng, flög hennes själ.
Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur. Men att spela musik trots att man är riktigt, riktigt dålig på det är kanske den största kärleksförklaringen av alla.
Läs fler kåserier av EU, exempelvis om jakten på ett giftskåp – ja, ni läste rätt – ett giftskåp. Det gick vägen till slut, och helt utan skador av fysisk art.
