Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Helt nyligen blev jag tipsad om en bok inom en obskyr gren av den litterära genren romantasy, och förväntningarna sköt i höjden.

Romantasy i sig är inte obskyr. Tvärtom. Ordet är en sammansättning av romantik och fantasy. Det är tantsnusk med alver. Inget fel i det. Böckerna är ofta äventyrliga, i vissa fall med furry-undertoner, det är mycket pilbågar och bultande länder. Dessutom är det perfekt litteratur under midvinterns mörkaste timmar.

Hur kan man förbättra perfektion? Du gissade rätt. Sjöjungfru-romantasy. Boken, ”The pisces”, på svenska ”I fiskarnas tecken”, är skriven av den amerikanska författaren Melissa Broder och rent tekniskt är föremålet för lustarna en triton. Vad det är för något ska jag strax avslöja.

Bokens berättare är en överliggare som kämpat med en avhandling om den grekiska vislyrikern Sapfo i över ett årtionde, men som efter ett svårt uppbrott bestämmer sig för att ta lite semester och hänge sig åt sitt sex- och kärleksberoende istället. Under tiden stöter hon på vad hon tror är en nattbadande surfare, men som visar sig vara en manlig sjöjungfru. En triton alltså. Så långt är allt toppen.

Tyvärr genomsyras ”I fiskarnas tecken” av en sorts känslokall nihilism som blivit modern på sistone. Du vet, man ska hata sin partner och sin bästis, sin terapeut och sin familj. Men gud förbjude att en flicka bara, jag vet inte, säger ifrån.

Motsatsen till denna nihilism finns i en annan modern bok, den utmärkta ”Green dot” av Madeleine Gray. Det är tyvärr inte romantasy alls. Om man inte räknar kontorslandskap som en fantasyvärld. Vilket huvudkaraktären faktiskt gör, nu när jag tänker efter.

I sitt utforskande av detta främmande universum råkar hon ligga med en äldre kontorsarbetare som visar sig vara gift. Och sen bryter hela helvetet lös. Historien är fortfarande djupt nihilistiskt, men berättad av en person som mot bättre vetande drabbas av en dödsföraktande livsglädje.

”Green dot” är fylld av problematiska karaktärer som fattar dåliga beslut med så hög frekvens att de framstår mer som kaospiloter än kontorsslavar. Och berättaren – även hon en djupt problematisk typ – älskar dem alla med en glöd som är lika delar passionerad, uppriktig och bestört. Det, om något, är en romantisk fantasi att hänge sig åt.

Läs fler kåserier av Elin Unnes, till exempel om när hon besökte ett spökigt värdshus i norrköpingstrakten.

Share.
Exit mobile version