Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Den värsta typen av språkliga förbistringar är den när man inte förstår vad det är man inte förstår. Just nu är jag på semester från semestern. Jag är i Nice, istället för i Paris, där jag oftast är på vintrarna.
Här i Nice är allt lite som i Paris, men ändå helt annorlunda, på ett sätt som gör att jag knappt ens kan utfodra mig själv längre. Vilket egentligen är det enda min franska duger till, men inte i Nice. Här blomstrar språkförbistringarna och jag fattar aldrig vad det är jag inte fattar.
Som i går när jag skulle köpa ost. Igen. Jag köpte nämligen ost i förrgår också, på ett fantastiskt litet ställe rakt över gatan, La Pêche à la Vigne. De har handgjorda ostar från egen farm, så jag bad om en rekommendation: en ost som passar i sallad.
Jag fick smaka en oerhört mild, frisk, lite smulig ost. En färsk ko-ost, uppfattade jag det som. Den var perfekt och ostmästaren skar upp en generös skiva från en rund, mjuk stubbe – som en ricotta ungefär.
Nästa dag återvände jag, hungrig på mer, och eftersom jag inte såg osten i disken sa jag ”Jag skulle vilja ha en smula till av er färska ko-ost.” Förvirring. Tystnad. Sökande i disken. Vilken kan det vara?
Just då fick jag syn på den. ”Det är nog den där runda grejen där!” sa jag glatt. ”Ah, ricottan?” frågade ostmannen. ”Javisst”, svarade jag, utan någon som helst aning om huruvida det var en ricotta eller ej.
”Tyvärr damen, ricottan är slut”, svarade han. Och medan snålvattnet rann såg jag hur han plockade upp den goda, runda osten ur disken och ställde den under bänken, utom synhåll för mig.
Men han tog min fråga på allvar. Vi ska nog hitta en ost till er, damen! En ko-ost säger ni, hmm, färsk… ”Till en sallad?” försökte jag. Åh, till en sallad! Vet ni, jag tror faktiskt att jag har den perfekta osten.
Vill du sätta en slant på vilken ost han plockade fram till mig? I så fall har du nu vunnit en mycket liten slant på ostdiskens lågoddsare: den goda, runda osten, som halades fram från under bänken.
”Vill ni smaka en bit först?” frågade han med allvarlig min. Jag, som kände det som om jag var med i en sketch, svarade att jag redan hade ett hum om hur den smakade, och att jag var nästan säker på att den skulle passa perfekt till min sallad.
Vilket den gjorde. Mild, färsk, smulig. Och förvillande lik en ricotta.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om hur många toaletter ett riktigt lyxhus i Kalifornien måste ha.
