Under 2024 blev Charlie XCX den tänkande kvinnans popstjärna. Själv lyssnade jag på Sabrina Carpenter.
Sabrina Carpenter är en 25-årig demokrat från Kalifornien som ser ut som en smällkaramell och sjunger som honung på toast. Hennes musik existerar i en värld full sockersöta popmelodier och fuckboys – eländiga grabbar med kuken i zenit. Texterna är fyllda av vagt sexuella dubbel- och trippelmeningar (om du dricker Sabrina-espresso kommer du vara vaken hela natten) och små skämt (som albumtiteln ”emails i can’t send”).
Det är bubbelgum. Det är dumt. Men det är smart dumt vilket är min bästa form av dumt, och mycket bättre än till exempel dum-dumt (”Dum & dummare”) eller dum-smart (”Withnail och jag”).
För mig har bubbelgum alltid varit en subgenre till punk, redan innan punken fanns. Från Eartha Kitts ”Santa baby” till Betty Boop har bubbelgum levt obekymrat vidare i en mörkt infantil parallellvärld.
Punken, å sin sida, var som den skräniga ungen på lekplatsen som käkade lim och kastade snöbollar med småsten i. Det var en revolt som var alltför lätt för civilsamhället att appropriera – våldsam, macho, högljudd. Folk älskar ju sånt. Det som varit ett äkta konstnärligt uttryck blev snabbt en parodi.
Samtidigt kom bubbelgum in i andra andningen, med band som såg ut som om deras morsa valt deras kläder och som spelade både tyst och dåligt. Bratmobile, Heavens to Betsy, Huggy Bear och The Go Team har alla en själ av bubbelgum. Och den här gången fungerade infantilismen som en framtidsförsäkring.
The Go Teams debut ”Recorded live at the Washington center for the performing arts” är en gullig kassett bestående av oljud från en byggarbetsplats. Det finns noll risk att nån av ”låtarna” kommer att hamna på en ”Absolute punk”-skiva.
Bubbelgum bär dock på en medfödd hotfullhet som i vissa fall gått över styr – de kända kvinnohatarna Phil Spector och Joe Meek tävlade ofta i ondskefulla produktioner. Därför är det också en lättnad att lyssna på Sabrina Carpenter. Hon är alltid själv den allsmäktiga antihjälten i sina egna berättelser, en sorts Salome med hästsvans och slickepinne.
Det skulle vara både oansvarigt och revisionistiskt att kalla Sabrina Carpenter för punk. Allt jag säger är att… det är inte inte punk, heller.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om att vara livrädd på vägen till motorsågsskolan.
