Alla vet att våren är en stressig tid för odlaren. Men även hösten är, tyvärr, en utmärkt tid för sådd. Så nu är mina fönster fulla av småplantor som jag oroligt vakar över, och fröer vars ovilja att gro känns som ett personligt underkännande av hela min existens.
En som jag dock inte oroar mig för är ålandsroten. En äkta pionjär, som ska få bryta ny mark; mark som är så hård att inte ens grepen klarar den.
Det finns en fin gammal saga som handlar om hur ålandsroten jobbar, och som går ungefär så här. Ibland kan det hända att själva jorden på en plats blir förstörd av, säg, en framrusande buffelhjord. Eller byggarbetare och containrar, som i mitt fall.
Då kan man sprida ålandsrotens fröer på platsen. Fröerna ser ut som små penslar, och när växten blommat över fäller fröerna bara ut fjunen i penseln och flyger dit de vill. Även till ödetomter där alla växter dött, där marken packats hårt och bakats till en skorpa av solen. Ålandsroten bryr sig inte. Till skillnad från en massa andra fröer behöver den ingen hjälp av vare sig människor eller djur. Den klarar sig själv.
Där i sitt ingenmansland, medan höstregnet faller, där gror fröerna. Den tjocka pålroten spränger upp marken. Sen kommer bladen. Stora och ludna, som hämtade från någon avlägsen urtid. Gröna på ovansidan och vitluddiga på undersidan fungerar de som ett svalkande parasoll. Fukten från höstregnet hålls kvar, som under en ostkupa med kondens. En gnutta liv kan hitta tillbaka till platsen.
Till våren börjar folk i närheten att märka förändringen. Som gnagarna till exempel. Små, giriga gnagare som precis varit och snott fröer i ditt grönsaksland.
En dag slår sig en specifik gnagare ner i den behagliga skuggan under ålandsrotsparasollet – en egen, lyxig uteservering – för att mumsa i sig dina fröer. Hela famnen full har gnagaren, och hela käften också. Så mycket frö att den faktiskt inte kan få i sig allt.
Vissa av godbitarna faller ner på marken. Och gror i den behagliga, fuktiga skuggan under bladen. Och på det sättet lyckas fröerna sakta men säkert återuppväcka den förstörda jorden.
Allt tack vare ålandsroten. Som alldeles snart ska spira på den allra eländigaste delen av min tomt, och på det sättet sprida lite av sin uråldriga, livgivande magi till denna övergivna plats.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om hur en frukost också kan se ut.
