Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Den senaste tiden har vi sett en stadig uppgång i romantiseringen av diverse japanska hantverkstekniker och -traditioner. Ofta beskrivs de som meditativa – lika stärkande för människan som för föremålet.
Lagningar, förstärkningar och pyssel som utförs under största möjliga koncentration och stillhet. Produktivitet är oviktigt. Genomförandet är allt. Det är inte målet, det är resan. Och så vidare.
Som kintsugi, japanska keramiklagningar. Just kintsugi-tekniken används ibland som en liknelse för hur även människan kan läka från trauman.
Inom traditionell kintsugi används urushi-lack som tillverkas av saven från lackträdet. Lacken, som blir otroligt stark, blandas med guld och används för att limma ihop anspråkslösa men känslomässigt värdefulla prylar – sönderslagna tallrikar och en favoritmugg som tappat örat. Det är ett sätt att hedra en högt älskad pryl, att visa att dess värde är större än dess skada.
Lacken är dessutom så hållbar att lagningen blir den starkaste delen på hela föremålet. Hänger du med i liknelsen? Det är törnarna som gör oss starka. Det är i sprickorna som guldet skiner igenom.
En viktig sak att komma ihåg är att vissa av dessa liknelser och tolkningar är ganska fria. Man skulle ju kunna säga samma sak om en gammal stoppad strumpa, men det känns inte lika romantiskt.
Trots det sitter jag här med ett sönderslaget fruktfat från Frankrike, en favoritmugg utan öra och ett kintsugi-kit som är dyrare än de båda. Kittet innehåller inte urushi-lack utan tvåkomponentsepoxy. Men där finns absolut en liten burk med äkta guldglitter.
Arbetet är fruktansvärt pilligt. Pilligt på en nivå som gör all typ av meditation omöjlig. Jag är rasande. Jag limmar fast mig själv i fatet, och sen fatet i soffan där jag klämmer fast det i ett illa genomtänkt försök att slippa hålla i det medan limmet torkar. Det är guld överallt.
Vid ett tillfälle upptäcker jag att guldlimmet missfärgats. Keramiken är så vass att jag lyckats skära mig utan att märka det. Lagningen består från och med nu och i all evighet av tvåkomponentsepoxy, guld och blod.
Morgonen efter är fatet ändå lagat, starkare än någonsin. Och jag är lite skörare. Men det är ju, trots allt, en gnutta guld i båda våra skador, både fatets och min, som nu läker och kapslar in guldet under huden, i all evighet.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om hur nödvändigt det är med kaka för den som bor i hus.
