Sen ett par år tillbaka har jag en fäbless för saker märkta med ”patent pending”. Allt började när jag tog körkort. Efter varje körlektion brukade jag belöna mig själv genom att gå in på närmasta skrotaffär och köpa en liten pryl.
Den närmaste skrotaffären i det här fallet var en riktig, äkta skrotaffär, full av nationalromantiska munkstolar för 200 kronor och ett överflöd av saker märkta med just ”patent pending”. Saker som uppfunnits av någon med höga förhoppningar om ett patent som, av allt att döma, aldrig fick det.
Lägenheten fylldes av dumma grejer med oklara funktioner. En saltkvarn som drivs av hela fyra aa-batterier – batterier som nästan omedelbart förstörs av saltet. En fågelliknande citronpress som bara klarar av att pressa pyttesmå citronskivor. En parmesankvarn som bara fungerar om man först skär osten i perfekta stavar. En schweizisktillverkad manick som jag tror kanske är en ergonomisk tång, men som jag aldrig fått att fungera.
Förtjusning spred sig snabbt vidare till saker med en air av patent pending. Som pastasleven som även är ett rivjärn. Den är i metall, handtaget är välvt och ihåligt, och i slevdelen finns en ribbad yta där ost kan rivas. Idén, gissar jag, är att man slevar upp pasta på tallriken och river parmesan över, utan att behöva byta tillhygge.
Det som händer i praktiken är följande. När pastan slevas upp ur pastakastrullen leds kokande vatten via handtaget direkt ner på handleden och när osten sen ska rivas är rivjärnet fullt med pastasås, vilket besudlar osten och gör rivjärnet oanvändbart.
Multiverktyget är i själva verket varken en fungerande slev eller ett rivjärn. Så vad är det? En pastaprydnad?
Med bara några månader kvar av prövotiden på mitt körkort höjs nu röster i hemmet för att patent pending-fynden måste ut, och med dem pastaprydnaden. Att kasta fullt fungerande saker känns dock fel.
Fullt fungerande är de ju så klart inte, precis som patentverket en gång konstaterat. Alternativet är att skänka sakerna till just en sån skrotbutik som de kom ifrån. Det blir som en sorts sakernas Svarta Madam, där någon annan som förtrollats av löftet om multifunktion kommer stå där med skållade handleder.
Så vad gör jag? Kasta eller låta de värdelösa prylarnas kretslopp fortsätta? Jag kan inte bestämma mig. Och sakerna som väntar på patent, väntar vidare i min hall.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om det värdefullaste som har hittats i utgrävningarna på tomten.
