Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

”Hej och välkomna på två timmar övergreppsfilm!” säger det gulliga paret som driver den nystartade biografen i byn där jag bor, medan de slår upp portarna för mig och min kompis Filmarn när vi anländer till premiären. Filmarn som, innan hon gick med på att se filmen, specifikt frågat mig: ”Den är väl inte hemsk?”

Nej nej, hade jag svarat. Inte hemsk på samma sätt som P1 i alla fall. Kanske lite hemsk, på samma sätt som Jeanne Dielman – den fyra timmar långa videodagboken om en sliten hemmafru som bollar barnpassning med sexarbete. Tänk typ Petra von Kants bittra tårar möter body horror, hade jag försäkrat, utan att ha en aning om vad filmen faktiskt handlar om, eftersom dessa referenser är som kattmynta för filmare och jag verkligen ville ha sällskap.

Själv är jag en twihard – ett fan av Kristen Stewart sen hennes dagar som vampyrgroupie i Twilight-filmerna.

När jag skjutsar hem Filmarn, efter två timmar framför Kristen Stewarts regidebut ”The chronology of water”, är hon faktiskt lite blek om nosen.

Själv är jag en twihard – ett fan av Stewart sen hennes dagar som vampyrgroupie i Twilight-filmerna – och jag älskade ”The chronology of water.”

Filmen är mörk, absolut. Det är en självbiografisk skildring av författaren Lidias kamp för överlevnad.

Men i berättelsen möter vi också knasbollen Jim Belushi, som knasbollen Ken Kesey – mest känd för att han skrivit ”Gökboet” och för att han agerade försökskanin åt CIA när de ville ta reda på om det gick att använda lsd som ett sanningsserum. Det gjorde det inte.

Punkikonen Kim Gordon spelar en moderiktig dominatrix och Earl Cave, son till svartrockaren Nick Cave, spelar en fullkomligt perfekt singer-songwriter som tyvärr får en smäll på käften för att han är för snäll.

Men vad är det egentligen vi vill se när vi går på bio? Jag misstänker att vi, mest av allt, vill se oss själva. Och ”The chronology of water” är regisserad av en person som precis köpt ett ödehus i Los Angeles. (Precis som jag! Fast i Gnesta. Ja, helt identiska är vi kanske inte.) Och den handlar om en skribent som ständigt kämpar med metaforer (precis som jag!).

Vid ett tillfälle kastar Lidia en vacker sten till Ken Kesey, som misslyckas med att fånga den i sitt whiskyglas. ”Allt hängde på att det skulle lyckas” säger hon, som såg framför sig ett perfekt slut på en novell. ”Det här är ingen metafor,” svarar Ken Kesey, ”det är bara en sten.” Och det är gott nog.

Läs mer:

EU:s senaste kåseri: Konstigt att superrika har så dålig smak

EU-klassikern (2021): Nam Nam och Nytt

Alla kåserier av EU finns samlade här.

Share.
Exit mobile version