Dans
”Chest” med koreografi av Stina Nyberg
Dans: Robert Malmborg, Stina Nyberg, Pontus Pettersson, Stephen Thompson. Musik: Kaki King. Dramaturgi: Andros Zins-Browne. Scenografi, mask- och kostymdesign: Jenny Nordberg. Ljusdesign: Thabiso Kubheka Persson. Film: Senay Berhe.
Scen: Dansens hus, Elverket, Stockholm. Längd: En timme
Det första besökaren möts av på Elverket är en ung Arnold Schwarzenegger i duschen. Det är dokumentären ”Pumpa skrot” från 1977 som visas på en skärm i foajén, och det tar ett par sekunder innan jag inser att Arnold och hans vänner knappt kan lyfta sina actionfigurarmar högt nog för att löddra håret, som vore musklerna oanvändbara bortom kroppsbyggarvärlden.
Inne på Elverkets scen fortsätter vaneseendet att utmanas då vi, istället för att som vanligt sätta oss på gradängen, får passera in bakom en avgränsande skärm och ta plats i backstageområdet runt det som nu blivit en scen.
Över huvud taget används rummet på påhittiga sätt i ”Chest”, det tredje verket sprunget ur Stina Nybergs mångåriga utforskande av människoartens rövhålighet – hennes ord – som inleddes med ”The dawn chorus” för Norrdans (2022) och följdes upp av solot ”Sweet” (2023).
Nyberg rör sig kring teman som ekologi, djur och maskulinitet, med en i vår tid allt oftare luftad farhåga som fond: ”The fear that the human race might not survive has been replaced by the fear that it will endure”, citeras i programmet från författaren William H. Gass roman ”Middle C”. Och det går att tolka ”Chest” som en gestaltning av evolutionens kretslopp.
Till en början rör sig de fyra dansarna, klädda i kostymbyxor, slips och slipover, golvnära och liksom förundrat över scengolvet. Likt det lilla barnet upptäcker de sina kroppar, använder mun och tunga som vägvisare, finner varandra, kastar sig som amerikanska fotbollsspelare i en hög, för att allteftersom smälta samman till närmast organisk materia, ett fyrhövdat kräldjur som bildar skulpturala former.
Första halvtimmen är det i princip detta som sker, och jag pendlar mellan att vara fascinerad, uttråkad och tacksam – tacksam över den avgiftning av skärmhjärnan som långsamheten och den intensiva närvaron medför.
Andra halvan är mer händelserik och följaktligen mer splittrad. Starkast är det parti där Robert Malmborg tar plats på Pontus Petterssons kropp för att sedan inte nudda mark under en lång sekvens, inte ens när de växlar vem som är underst och överst. Det är en märkvärdig syn. Och makalöst skickligt utfört. I publiken grimaserar vi av överförd smärta – hur klarar ens bröstkorgarna av detta?! Arnold hade fallit!
På ett djupare plan går associationerna till relationellt bärande: hur krigsdrabbade, anhöriga, sjukvården med flera klarar det som inte borde gå. Eller är det moder jord som kippar efter luft under all samlad rövhålighet? Jag kan inte heller låta bli att se den fria konsten som den undre kämpen, i avslagens tid är det livsavgörande att Dansens hus och andra erbjuder residens och scener.
Så rör sig ”Chest” från amöbalik människoklump via bröstkorgskross till en närmast euforisk final, alltmedan världar föds och faller och gitarrvirtuosen Kaki Kings kompositioner sätter stämningen utan att ta över.
Läs fler dansrecensioner och texter av Lisa Boda här.
