Efter attacken mot det iranska konsulatet i Syrien den 1 april i år pekades Israel ut som ansvarigt. Knappt två veckor senare, den 13 april, kom hämnden då Iran avfyrade hundratals drönare och robotar mot Israel.
Den här gången handlar det om mordet på Hamasledaren Ismail Haniya i Teheran den 31 juli. Irans högste ledare Ali Khamenei har svurit att Iran ska hämnas på Israel.
Vi det här laget har tio dagar gått. Analytiker följer varje vink i Iran i jakt på ledtrådar. Vågorna av spekulationer går höga.
Rouzbeh Parsi, Mellanösternexpert vid Utrikespolitiska institutet, bedömer att det enda som skulle kunna avstyra en iransk vedergällningsattack vore om Europa eller USA kan erbjuda Iran något konkret, exempelvis att släppa stora frysta iranska tillgångar.
Men det är osannolikt att något sådant skulle gå i lås, tror Parsi. Däremot kan vedergällningen dröja. För stunden är det Iran som dikterar när och hur en attack ska ske.
– Till skillnad från Israel, som alltid har uppbackning av USA, måste Iran kalibrera sin attack. Iran vill inte utlösa ett krig och måste därför klura ut vad som enligt deras bedömningar ligger precis under Israels smärtgräns, så att de kan säga att de tagit hämnd utan att Israel känner sig tvunget att svara med en ännu mer omfattande attack.
Strategiskt betraktat skulle Iran kunna avvakta hur länge som helst, enligt Parsi.
– Men politiskt, i det politiska narrativet om vem du är och hur man får bete sig mot dig, då kan man inte vänta för länge. En tidspress uppstår förr eller senare.
Isabelle Schierenbeck, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är inne på samma spår. Mordet på Haniya i Teheran innebar en för stor förnedring för att Iran ska kunna avstå vedergällning, säger hon.
– Väntan innebär att man nu håller regeringen och folket i Israel på halster. Det är en del av den psykologiska krigföringen. Men det är klart, väntar man för länge kommer den effekten att avta.
Samtidigt som det politiska och militära etablissemanget i Iran smider planer pågår stora diplomatiska ansträngningar, från Macron till Putin, för att undvika ett storkrig.
– Det är så mycket diplomati som pågår från olika håll. Stater i regionen är djupt involverade i den här diplomatin och är oerhört oroliga för en eskalering, säger Schierenbeck.
Rouzbeh Parsi tror att det skulle kunna handla om dagar innan Iran väljer att slå till. USA, Qatar och Egypten har kallat Israel och Hamas till förhandlingar den 15 augusti.
Om förhandlingar kommer till stånd – vilket ännu är oklart – kan det bli bråttom för Iran. Om steg tas för att stoppa dödandet i Gaza blir det svårare för Iran att motivera en attack mot Israel, säger Parsi.
– Om de känner sig absolut tvungna att göra någonting, då är nog 15 augusti en tidsfrist.
Under attacken mot Israel i april avfyrades projektiler från Iran, såväl från Hizbollah i Libanon och Huthirebellerna i Jemen. Anfallet neutraliserades av det israeliska luftförsvaret med assistans från USA och dess arabiska allierade i regionen. Det kom senare fram att Iran, via andra länder som har kontakter med Israel, aviserat attacken flera dagar i förväg.
Tillvägagångssättet tyder på att symbolvärdet var avgörande. Trots att Israel inte tillfogades några större skador var det en framgång för Iran, menar Rouzbeh Parsi.
– I termer av narrativ och propaganda, så var det första gången en stat i världen direkt attackerade Israel utan att omgående få en förkrossande motattack. Det var emellertid för att USA höll tillbaka Israel, säger han.
Ska Israel tillfogas verklig skada krävs att Iran genomför en stor attack med hjälp av Hizbollah i Libanon för att försöka överbelasta det israeliska luftförsvaret, enligt Parsi.
Att så mycket handlar om storpolitiskt spel och propaganda, gör nästa steg särskilt svårt att förutse. Efter attacken mot Israel i våras spreds vitt skilda versioner i Israel och Iran om vem som gått vinnande ur kampen, säger Isabelle Schirenbeck.
– Det här handlar väldigt mycket om vem som lyckas formulera den mest övertygande berättelsen. I många fall så lyckas man på båda sidor formulera en berättelse som går hem i den interna opinionen.
