Le Train Jaune, det gula tåget, börjar äntligen rulla och entusiasmen är påtaglig. En spansk familj studsar hängivet upp och ner i utevagnen, själva växlar vi mellan att sitta inne och gå ut på vagnens öppna sidor för bästa utsikt. Loket drar oss uppåt i maklig takt och den första delen av resan bjuder på hisnande djupa raviner. Vi rullar över hängbroar, genom fantastiska krökningar och smala tunnlar. Ett lätt regn föll när vi klev på vid byn Villefranche-de-Conflent, nu hänger fuktiga dimstråk längs branterna och runt om oss exploderar grönskan. Trots att detta inte är mer än en knapp timmes tågresa från Perpignan och den torra medelhavskusten ger den pyreneiska bergskedjan regn och fukt även den hetaste sommar.
Så lättar det upp, kvällssolen skänker sitt gyllene sken genom molnen och vi öppnar fönstren för att släppa in bergsluften, frisk och kryddig. Nu är vi uppe på den enorma bergskantade Cerdagne-slätten mellan Frankrike och Spanien. Slätten ligger på mellan 1 000 och 1 500 meters höjd över havet, landskapet är frodigt pastoralt med betande kor på gröna fält och blommande ängar. Flockar med får rör sig fritt i det gröna, en hjort studsar upp över en kulle och när vi närmar oss tidig kväll blånar bergens högsta toppar i fonden. Efter tre timmars tågfärd är vi sist kvar på tåget vid ändstationen Latour-de-Carol. Här är vi inbokade för natten på familjedrivna och rustika L’Auberge Catalane. Som väl är har köket öppet en halvtimme till när vi kommer och nu är vi hungriga. Maten är rejäl – hemlagad lammgryta – och trivseln hög. Efterrätten crème catalana, en sorts vaniljkräm med citrussmak, är mycket god. Den passar också extra bra, vi är i den franska delen av Katalonien. Ägaren berättar att de har många gäster under sommaren men fler vintertid. Då ligger snön och det är skidor som gäller, både längdskidåkning och utförsåkning.
Frukosten morgonen efter är lika god och rejäl den, med husets sylt och yoghurt. Som avslutning på frukosten serveras apelsinkaka bakad samma morgon. Och det är bra att vi äter ordentligt, vi ska ut och vandra.
Hela Cerdagne-slätten är genomkorsad av leder, men ett av de vackraste områdena ligger nära byn Llo i naturreservatet Vallée d’Eyne. Hit går det att ta sig med buss, cykel eller till fots, men det enklaste är att åka bil. Man kan också åka taxi, vilket inte är speciellt dyrt. Vi kliver av i utkanten av byn Llo och börjar gå uppför. Längs ena sidan av stigen brusar bergsfloden El Segre påfylld av gårdagens regn och av bergstopparnas sista smältvatten. Från träden hörs fågelkvitter. På andra sidan sträcker sig rena klippväggar brant uppåt.
En skylt med en tecknad bild varnar för pyrenéerhundar som vaktar får i närheten. Hunden är gulligt ritad och ser klappvänlig ut, men vår naturguide Tristan berättar att det är helt missvisande. Pyrenéerhundarnas valpar växer upp utomhus med flocken och tränas tidigt till lojala vakthundar. Som fullvuxna är de både självständiga och imponerande stora, hanarna kan väga upp till 80 kilo och de har en mycket tjock päls som tål alla väder. Vi hör ett lätt skall på håll men ser varken får eller hund. Så kommer vi runt en hårnålskurva och där ligger en hel flock med vita och ulliga djur inhägnade på en stor äng. En av de vita ulliga lämnar gruppen och det är vakthunden som kommer farande. På håll är den liksom skyltbilden mysig med sin långa vita päls, men skenet bedrar. Hunden är enorm och den berömda vaktinstinkten slår till när vi kommer och skällandet ökar i volym. Hjärtat hoppar till en smula i bröstet och vi byter sida på stigen för att inte komma för nära staketet.
Nu är det bara en knapp halvtimme kvar till målet, utsiktsplatsen vid kyrkoruinen Ermita de Sant Feliu. Än är dagen solig med lätta moln, men bakom oss dundrar åskan på avstånd, regn är på ingång så vi ökar takten. Resterna av en husgavel dyker upp i vårt synfält, sista sträckan är brant, stenig och lite hal, men väl uppe är utsikten storslagen. Vi ser ut över hela slätten, över Spanien, Frankrike och det lilla landet Andorra som är insprängt mellan sina stora grannar. Det känns som att himlen aldrig tar slut och den bjuder på ett skådespel av alla sorters väder, alltifrån strålande sol till regnmoln, dimma, åska och snötäckta berg. Det är magnifikt. Vi står ett tag och tar in storheten, men när dropparna faller tungt mot ansiktet skyndar vi oss ner och in under tak.
Östra Pyrenéerna är också känt för sina varma källor och badanläggningar. En av de mer kända är Les Bains de Dorres, nära byn med samma namn, och brukades redan på romartiden. Hit kommer vi lite stela och nedkylda efter vandringen. Badanläggningen ligger på en lätt sluttande bergssida med fin utsikt och består av flera grovt uthuggna stenbassänger och kar med flödande vatten. Finast och mest lockande är den som är byggd i flera nivåer med ett litet vattenfall. Alla är gjorda för vila och avkoppling och djupet är ungefär som ett badkar. Vi lägger oss i badet efter sedvanlig tvagning. Värmen gör sitt, kroppen mjuknar och blir avslappnad. Utsikten från badet är hänförande, men trots detta sluter vi ändå ögonen efter en ganska kort stund.
Apropå historia så är det inte bara baden som påminner om svunna tider. Genom sin geografiska placering har Cerdagne-slätten varit en strategisk passage både militärt och som handelsväg och har ofta bytt ägare mellan olika kungariken och furstendömen. Under 1600-talet ingick området i det franska kungariket som en gränsregion mellan Frankrike och Spanien. Slätten blev en del av det franska försvarssystemet och franske kungen Ludvig XIV:s berömde ingenjörsofficer Sébastien Le Prestre de Vauban uppförde fästningarna Mont-Louis och Fort Libéria här i Pyréneerna i slutet av 1600-talet.
Vi besöker Fort Libéria vid byn Villefranche-de-Conflent som ligger i en smal dal mellan två berg där floderna Têt och Cady flyter samman. Byn som grundades på 1000-talet skyddas av sin stadsmur och de naturliga vallgravarna som floderna utgör. Vi går in genom huvudporten i vad som känns mer som en tunnel än en port. De gamla husen i byn ligger tätt och är välskötta och bebodda, torgen är små och mellan allt slingrar sig smala kullerstensgator. Numera hyser de nedre planen kaféer, restauranger och butiker med lokala delikatesser.
Ovanför Villefranche-de-Conflent ruvar Fort Libéria en rejäl bit upp på berget. Hit går det att ta sig till fots, men man kan även åka med en av turistbilarna som går i skytteltrafik från byn och tågstationen. Vi går till fots och kan verkligen njuta av utsikten men vi är väldigt svettiga när vi kommer upp. Fort Libéria är ett museum och det går bra att besöka nästan hela den väl bevarade byggnaden. En slinga med texter på flera språk tar oss till borggården, det gamla fängelset, köket, köksträdgården, vakttunnlarna i den yttre muren och det egna kapellet. Utsikten är bokstavligt talat milsvid, den skarpögde kan ana snöklädda toppar långt bort i fjärran.
Under turen får vi reda på att det finns en trapptunnel hela vägen ner till byn och vi bestämmer oss för att ta den vägen tillbaka. Utanför ingången står varningsskyltar om att den som har klaustrofobi inte ska gå ner för de 734 trappstegen, inte heller den som har hjärtproblem eller andra fysiska åkommor. Hur svårt kan det vara? tänker vi och tittar ner i tunneln. Den är rejält upplyst och har ett stadigt räcke på ena sidan och en bit ner anas en öppning från sidan. Men det är brant och det är långt. Det är faktiskt så långt att det inte går att se slutet. Så börjar vi gå, dessutom helt själva. Ett par hundra trappsteg ner syns bara tunnel både framför och bakom oss, vi är helt omslutna. Det är lite nervkittlande men också spännande. Välbehövliga öppningar med naturligt ljusinsläpp dyker upp längs vägen och avslöjar ett skyfall utanför. Vi går på torrskodda och så äntligen är vi nere vid byn. Det är i alla fall vad vi tror. Det visar sig att vi bara kommit till terrassen som ligger halvvägs ner till byn. Där kan vi i alla fall pusta ut. Nuförtiden går de flesta bara ner för trapporna men de är avsedda att användas i båda riktningarna.
En enorm vattenpöl spärrar av ingången till byn där trappan tar slut. Den är för bred att hoppa över och det finns inga andra möjligheter att ta sig runt för att komma in eller över vallgraven. Att gå uppför trappan igen är inte att tänka på. Trots ett långt skutt över pölen blir skorna blöta, men vi kommer till bron som leder till byn. Här väntar en mycket efterlängtad och välbehövlig lunch.
Här hittar du våra resereportage.
