– Hade jag eller någon annan haft ett enkelt svar hade vi nog kommit längre. För det går väldigt sakta. Jag tror hela idrottsrörelsen behöver göra ett rejält omtag, och komma fram till några gemensamma strategier.
Det är annars lätt att tro att Svenska simförbundet har lyckats med det som många andra idrottsförbund misslyckats med. Martina Aronssons föregångare som förbundskapten var nämligen Ulrika Sandmark – som numera är sportchef – som hade rollen i nästan tio år.
Men bakom dem är det fortfarande mörkt.
Andelen kvinnliga ledare/tränare i svenska simlandslagets mästerskapstrupper fortsätter att vara låg. Vilket är en spegel av hur det ser ut i majoriteten av klubbarna på högsta seniornivå, och på det nationella elitcentrat NEC.
Det är också en spegel av hur det ser ut på elitnivå i stort i Idrottssverige. I vinter-OS 2022 var 11 procent av de svenska tränarna/förbundskaptenerna kvinnor, och 18 procent i sommar-OS 2021.
Något som i sin tur har lett till att SOK, Sveriges olympiska kommitté, för ett par år sedan startade ett arbete, Projekt Q, för att öka andelen kvinnor, och i truppen till Paris går det att notera en liten ökning till 22 procent.
Även simförbundet jobbar nu aktivt på att öka andelen kvinnliga tränare via bland annat projektet Simidrotts Q.
Och det är där ljuset i mörkret går att hitta.
– Ja, det finns tecken på att vinden har vänt. I de här projekten, och i vårt kvinnliga nätverk i simningen, tycker jag att det märks att det är flera tjejer som verkar vilja ta nästa steg.
Det är inte bara i Sverige som männen dominerar.
– Jag tänkte på det under ett tekniskt möte som vi hade i Barcelona under Mare Nostrum. Av de 120 som var på plats var vi bara två kvinnor.
Ett försenat plan från Barcelona gör att förbundskapten Martina Aronsson anländer till hotellet i Monaco – där den sista deltävlingen av simtouren Mare Nostrum avgörs – flera timmar senare än planerat.
Det är trångt i hotellets reception när simmare och ledare ska få sina rum, men det tar hon med ro.
– När det är saker som man själv inte kan styra över är det bara att gilla läget, säger Martina Aronsson.
Livet som förbundskapten innebär många resdagar.
– Jag har inte vågat räkna efter hur många dagar som jag har varit borta i år. Jag tror att jag väntar med att göra det till efter OS, säger hon och ler.
– Men jag var helt beredd på att det skulle bli på det här sättet när jag tillträdde.
Väcker den intressanta frågan varför en del män har enklare än många kvinnor att hoppa på ett sådant uppdrag.
I en värld där männen dominerar går Martina Aronsson mot strömmen, och hon har funderat en del på vad som behöver göras för att fler kvinnor ska lockas till att bli ledare på den högsta nivån.
Vilka är de högsta trösklarna att ta sig över för att öka andelen kvinnor?
– En är säkert att om man väljer att skaffa familj och barn är man kanske inte beredd att vara borta så mycket som det krävs. Vilket i sig väcker den intressanta frågan varför en del män har enklare än många kvinnor att likväl hoppa på ett ett sådant uppdrag, svarar Martina Aronsson med ett snett leende.
– Men eftersom det fortfarande ser ut på det sättet tror jag att en väg kan vara att hitta en större flexibilitet som gör att kvinnliga tränare – under en period i livet när de inte vill resa lika mycket – kan byta roller i föreningen. Till exempel kan de växla från elittränare till chefstränare där lika mycket resande inte ingår i tjänsten.
– För att det ska fungera på ett bra sätt är det viktigt att arbetsgivaren och arbetstagaren har en bra dialog. Det ska inte ses som ett misslyckande, och inte innebära att dörren till en återkomst stängs.
– Sedan tror jag mycket på att jobba i team, vilket ökar flexibiliteten eftersom flera delar på ansvaret. Något som jag tror kan leda till ett hållbart ledarskap för både kvinnor och män.
Det har hunnit bli kväll i Monaco, och när solen har gått ner blir det plötsligt rejält kyligt där vi sitter i närheten av hamnen.
– Ska man vara helt ärlig är en annan tröskel att det kan vara en manlig jargong i tränargrupper – av den enkla anledningen att de är i majoritet. Vilket säkert kan upplevas som skrämmande för en del. Är man i minoritet är det som att man alltid måste stå upp för sig själv. Det kan nog kännas tröttsamt ibland. Så ju fler vi blir, desto bättre kan vi hjälpa varandra.
Det är två och ett halvt år sedan Martina Aronsson tillträdde som förbundskapten för det framgångsrika simlandslaget.
Men tanken var egentligen aldrig att hon skulle jobba med simning på heltid.
I mitten av 90-talet studerade Martina Aronsson, som då hade avslutat sin egen simkarriär, till idrottspedagog på Halmstad högskola.
– På den tiden hade simningen, friidrotten och tennisen platser på skolan, och jag kom in via simningen, berättar hon.
– Under skoltiden gjorde jag några bra arbeten som gjorde att jag kom med i simkommittén.
I simkommittén lärde hon känna Hans Chrunak som då var förbundskapten för seniorlandslaget.
– Jag hade suttit med i kommittén ett par år när Chrunak under en middag säger ”jag vet vem som ska bli nästa förbundskapten för juniorerna”, berättar Marina Aronsson.
– Jag blev naturligtvis nyfiken och sa: ”Vad roligt, berätta vem det ska bli.” Högt och tydligt säger han att det ska du bli. Vilket är väldigt typiskt honom, fortsätter hon med ett skratt.
Samtidigt som uppdraget lockade kände Aronsson vissa tvivel.
– Jag är egentligen en obotlig optimist som säger ja till allt, och tänker ”det här löser vi”. Men den gången var jag tvungen att tänka till ordentligt om det här var något som jag skulle ge mig in i. Jag var bara 25 år, och hade aldrig jobbat som simtränare på den nivån.
– Det tog tre veckor innan jag gav ett svar. Så lång tid har jag varken före eller efter tagit på mig för att ta ett beslut.
När svaret kom var det ett ja.
– I slutändan handlar det om mod, och efter mycket funderande bestämde jag mig för att det är klart jag ska våga testa det här. Jag tänkte att jag i min roll mer skulle jobba som ledare och koordinator, och inte så mycket som tränare.
Det blev startskottet på en framgångsrik karriär. Så småningom blev hon verksamhetschef för Spårvägens simförening, och i början på 2000-talet var hon bland annat landslagstränare under EM, VM och OS.
För drygt tio år sedan lämnade hon dock simvärlden.
– Jag ville testa mitt ledarskap någon annanstans, säger Martina Aronsson som under åtta år hade en chefstjänst på en friskvårdskedja.
– Samt att jag inte längre ville resa lika mycket med tre barn därhemma.
Aronssons karriär är ett bra exempel på det hon själv lyfter fram som ett sätt att få fler kvinnliga ledare. Att kliva av under några år behöver inte vara något negativt, snarare tvärtom.
När hon återvände till sporten i februari 2022 som förbundskapten var det med nya kunskaper, och en stor lust.
Vad är skillnaden i ditt ledarskap nu jämfört med när du började?
– Då trodde jag att jag visste det mesta, och var mycket strängare och hårdare. Det är nästan så jag får skämmas när jag tänker på hur bestämd jag var, säger hon och ler.
– Med åren inser man att ju mer man vet, desto mindre vet man.
Några veckor efter tävlingen i Monaco landar förbundskapten Martina Aronsson och hennes 13 simmare starka trupp i den franska huvudstaden.
Efter dagarna i Monaco i början av juni har hon bland annat hunnit med ett EM i Serbien, ett SM i Linköping och ett träningsläger i Eskilstuna.
Minst lika viktigt är att hon också har hunnit med sitt andra ledaruppdrag, nämligen som fotbollstränare hos FK Bromma för en av döttrarnas lag. I den världen är det också mest män även om hon har en kvinnlig tränarkollega.
Samma sak om vi tittar utanför idrottens värld. Antalet kvinnliga verkställande direktörer är 42, en minskning från 45 i fjol. Det motsvarar 12 procent av alla vd:ar i börsbolagen.
Innan vi skiljs åt – och Aronsson kliver in i OS-bubblan där nuet är i fokus – pratar vi på nytt om Hans Chrunak.
– Ibland kan jag tänka hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut om jag inte hade fått den här chansen, säger 50-åriga Martina Aronsson.
– Som ledare var Chrunak tidig med att se hur viktig jämställdhetsfrågan är ur flera aspekter, och han var duktig på att se både ledare och simmare som individer. Det förtjänar han cred för.
Läs mer:
Tv-experten Alshammars nya liv: ”Tid ger perspektiv och svar”
Sjöström och Coleman är vänner i vått och torrt: ”Gör mig orädd för att misslyckas”
