Frågan om arbetstidsförkortning har i Sverige varit mer eller mindre politiskt död i decennier. Nyligen blåste Socialdemokraterna återigen liv i idén. En arbetsgrupp har föreslagit en gradvis minskning av arbetsveckan från 40 till 35 timmar fram till 2035 och att frågan ska bli central i nästa valrörelse. Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet är positiva till förslaget.
– Nu är det dags, precis som i andra länder i Europa och i Norden, sade Annika Strandhäll (S) på en pressträff i augusti.
Dagens Nyheter har granskat förslaget om arbetstidsförkortning utifrån tre aspekter: samhällsekonomi, arbetsmarknad och människors välbefinnande.
Till att börja med: Jobbar svenskar mer än personer i andra länder? Det korta svaret är nej.
Under förra seklet genomförde Sverige och de flesta andra ekonomiskt utvecklade länder omfattande arbetstidsförkortningar. Det har inneburit färre arbetstimmar per dag, färre arbetsdagar per vecka och färre arbetsveckor per år. Det senare är i Sverige ett resultat av fler semesterveckor och längre föräldraledighet.
Lagstiftning om arbetstid, semester och föräldraledighet i Sverige
Sedan 1973 får den ordinarie arbetstiden i Sverige inte vara längre än 40 timmar i veckan, enligt lag. Samma tak gäller i de flesta europeiska länder. Ett fåtal skiljer ut sig: Danmark, Nederländerna, Irland och Tyskland har en gräns på 48 timmar. I Belgien är den lagstadgade arbetstiden 38 timmar, i Frankrike 35 timmar.
I många länder och branscher finns kollektivavtal om kortare arbetstider än vad lagen kräver. I Sverige arbetar exempelvis banktjänstemän 38,5 timmar i veckan och vissa skiftarbetare inom vården 36,3 timmar i veckan.
I genomsnitt är arbetstiden, enligt kollektivavtalen, 37,2 timmar i veckan i Sverige. Det är tredje kortast i EU.
Hur många timmar vi faktiskt arbetar påverkas av anställningsvillkor och tjänstgöringsgrad, men också av frånvaro (som semester, sjukdom och föräldraledighet) och övertid.
Av flera skäl är det krångligt att jämföra arbetstider mellan olika länder, bland annat på grund av skillnader i befolkningens åldersfördelning, näringsgrenssammansättning och andelen deltidsanställda. Men hur vi än räknar verkar Sverige inte sticka ut med särskilt långa arbetstider – oberoende av om vi studerar lagstadgad, kollektivavtalad eller faktisk arbetstid (se faktaruta).
Faktiska arbetstider – tre källor
• EU-data. Sverige har lägre faktisk veckoarbetstid än genomsnittet i EU, enligt unionens statistikmyndighet Eurostat. Arbetstiderna i Sverige är dock något längre än i de nordiska grannländerna.
• OECD-data. Enligt OECD-statistik har Sverige den femte kortaste faktiska årsarbetstiden i organisationen som består av världens 36 rikaste industriländer. I Tyskland, Danmark, Nederländerna och Österrike är årsarbetstiderna kortare.
• Penn World Table data. Penn World Table är en databas som utvecklats av universitet i USA och Nederländerna för att jämföra ekonomiska nyckeltal mellan länder och över tid. Enligt deras sammanställning har Sverige den 14:e kortaste faktiska årsarbetstiden av 66 länder. Arbetstiderna är dock högre i Sverige än i de nordiska länderna, i likhet med EU-statistiken.
Men det finns länder som gått längre än Sverige. Danmark, Norge och Tyskland har i vår jämförelse kortare arbetstider än Sverige.
Skillnaden blir kanske mest påtaglig för dem som pendlar i Öresundsregionen. På andra sidan sundet, i Danmark, är en heltidstjänst vanligtvis 37 timmar medan motsvarigheten i Sverige är 40 timmar. Dessutom räknas lunchrasten ofta in i arbetstiden i Danmark.
Så vad kan en arbetstidsreform förväntas få för effekter?
Samhällsekonomi
Ekonomisk standard är central för ett lands välstånd. Med tillväxt förbättras både vår levnadsstandard och statens möjligheter att tillhandahålla viktiga samhällsfunktioner som skola, sjukvård och sociala trygghetssystem. Inkomstnivån bestäms av två faktorer: hur många timmar vi arbetar och hur mycket vi producerar per timme. Det senare brukar benämnas arbetsproduktiviteten.
Kortare arbetstid – vid given produktion per timme – innebär därför en naturlig minskning av ett lands BNP per capita. På 35 timmar produceras färre Volvobilar, höftledsoperationer och Kalles kaviartuber än på 40 timmar.
Kan de färre timmarna kompenseras av att vi arbetar mer effektivt, alltså av att arbetsproduktiviteten ökar?
På en konkret nivå fångar arbetsproduktiviteten antalet bröd som en bagare bakar på en timme eller antalet bilar som en fabriksarbetare monterar på en timme. För hela länder kan vi studera den totala produktionen (BNP) i förhållande till det totala antalet arbetade timmar. Helt enkelt: BNP per timme.
Forskningen om arbetstidernas påverkan på produktiviteten är motstridig. Studier visar olika resultat: lägre, högre och oförändrad produktivitet.
Kortare arbetstid kan teoretiskt leda till att vi blir effektivare eftersom arbetstagarna blir mer utvilade. Men produktiviteten kan också tänkas sjunka, till exempel därför att en större andel av tiden går till att starta och avsluta arbetspass eller att kontorslokaler och andra resurser används mindre effektivt.
Även om vi fokuserar på de studier som finner högre produktivitet, är ökningen inte tillräcklig för att kompensera för den minskade effekten på produktionen av färre arbetade timmar. BNP per capita skulle med all sannolikhet bli avsevärt lägre med 35 timmars arbetsvecka än vad den annars skulle vara. Det innebär en kostnad för samhället i form av minskade resurser.
Trots de potentiella negativa effekterna på ekonomin finns en annan aspekt att beakta: Vi kan välja att använda en del av de vinster som uppstår genom teknologiska framsteg till att få mer fritid istället för att enbart öka våra inkomster och vår konsumtion. De ökningar i produktiviteten som har uppnåtts genom teknologisk utveckling har gjort det möjligt för rikare länder att både höja inkomstnivåerna och minska arbetstiderna jämfört med fattigare länder.
Ovanstående graf visar att det finns ett negativt samband mellan arbetstid och BNP per capita: länder med högre ekonomisk standard har kortare arbetstid. Detta samband gäller även för enskilda länder över tid. Teknisk innovation i form av bättre maskiner, kunskap och processer har gjort att vi har kunnat ta ut en del av produktivitetsökningen i mindre arbete och mer fritid.
I vissa länder, som Island och Tyskland, har arbetstiden fortsatt sin historiska nedgång även efter 1970-talet. I andra länder, som Sverige och USA, har nedgången planat ut under de senaste decennierna. I Sverige har arbetstiden snarare ökat något, vilket tycks bero på att fler kvinnor arbetar heltid istället för deltid.
Samtliga länder i urvalet har haft mycket stark ekonomisk utveckling även efter sina arbetstidsreformer. Följande grafer visar hur BNP per capita har förändrats sedan år 1970:
Danmark har minskat sina arbetstider mer än Sverige, men har ändå haft en starkare ekonomisk tillväxt under det senaste decenniet. Kan detta tolkas som att arbetstidsförkortning är gynnsamt för ekonomin, eller i vart fall inte skadligt? Svaret är inte självklart.
Det är svårt att statistiskt särskilja effekterna av kortare arbetstider från andra faktorer. Arbetstiderna har trendmässigt minskat i alla länder och vi vet dessutom att flera länders ekonomiska utveckling har påverkats kraftigt av andra omständigheter, som för Norge där landets ekonomi är starkt knuten till oljeexporten eller för Danmark där diabetes- och bantningsmedlet från Novo Nordisk lyft ekonomin på senare år.
Sverige är en liten och öppen ekonomi, starkt integrerad med omvärlden. Det gäller särskilt kapitalmarknaden, där sparare placerar sina pengar och företag lånar för att investera. Om företag ska göra investeringar i Sverige måste avkastningen på dem på lång sikt vara i paritet med den som kan fås i andra länder.
Om lönen per sysselsatt förblir oförändrad vid en arbetstidsförkortning ökar lönen per timme. Det sänker avkastningen på investeringar i förhållande till andra länder. Den sannolika konsekvensen är att investeringarna minskar, vilket i sin tur minskar efterfrågan på arbetskraft och därmed gradvis sänker lönerna per timme igen. Enligt vedertagen nationalekonomisk teori sjunker lönerna per timme på sikt tillbaka till samma nivåer som de skulle ha legat på utan arbetstidsförkortningen. Ett sådant utfall ligger till grund för många nationalekonomiska beräkningar av de samhällsekonomiska konsekvenserna av en arbetstidsförkortning. Ett exempel är de beräkningar som Konjunkturinstitutet gjorde för en statlig arbetstidskommitté 2002. Huvudslutsatsen var att BNP på lång sikt förväntas minska proportionellt ungefär lika mycket som arbetstiden kortas, jämfört med om ingen arbetstidsförkortning genomförs.
Sammanfattningsvis pekar forskningen på att en arbetstidsförkortning skulle medföra stora kostnader för samhällsekonomin, men att storleken på dessa kostnader är svåra att uppskatta mer exakt.
Arbetsmarknad
Ett vanligt argument för arbetstidsförkortning är att det kan bidra till att fördela arbetet över fler personer (work sharing på engelska), vilket i sin tur skulle kunna minska arbetslösheten. Förespråkare menar att en kortare arbetsvecka kan ge fler arbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden. Fler kan dela på jobben, helt enkelt.
Arbetslösheten var ett av skälen till att den franska socialistregeringen införde 35-timmars arbetsvecka kring millennieskiftet. Arbetslösheten i landet sjönk från 11,9 procent år 1998 (då första steget i arbetstidsförkortningen trädde i kraft) till 8,8 procent år 2001. Men exemplet illustrerar återigen svårigheten att dra entydiga slutsatser. Under samma period minskade nämligen arbetslösheten i alla EU-länder, om än i olika grad. Det är därför oklart om, och i vilken utsträckning, som arbetstidsförkortningen bidrog till arbetslöshetsminskningen i Frankrike. Effekten tycks dessutom inte ha blivit bestående eftersom arbetslösheten senare ökade gradvis. Franska studier finner heller inget stöd för ökad sysselsättning.
Forskningslitteraturen tyder på att en allmän arbetstidsförkortning i vissa situationer kan leda till positiva sysselsättningseffekter på kort sikt men att det inte verkar leda till en långsiktigt minskad arbetslöshet.
I Tyskland genomfördes kollektivavtalade arbetstidsförkortningar på 1980- och 1990-talet. En ofta citerad nationalekonomisk studie utnyttjade det faktum att förändringarna infördes vid olika tidpunkter i olika branscher. Studien fann negativa sysselsättningseffekter av arbetstidsminskningen.
En förklaring kan vara att kortare arbetstid, enligt flera studier, leder till högre timlöner. Lönekostnaden för arbetsgivaren ökar dessutom av andra skäl: att de fasta kostnaderna på arbetsplatsen fördelas på färre timmar. Sammantaget blir det dyrare att anställa, vilket kan höja trösklarna på arbetsmarknaden.
Det gör det särskilt svårt för personer med lägre kvalifikationer att komma in på arbetsmarknaden. Denna mekanism kan tänkas vara starkare i Sverige än i andra länder eftersom arbetsmarknaden här är så starkt polariserad. Vi har dessutom redan i utgångsläget höga lägstalöner jämfört med andra länder.
Paradoxalt nog har Sverige både stor brist på arbetskraft och hög arbetslöshet. Många, särskilt utrikesfödda och unga utan gymnasieutbildning, saknar de kvalifikationer som krävs för att vara anställningsbara och fylla de lediga jobben.
Andelen äldre i befolkningen förväntas öka framöver. Det minskar utbudet av arbetskraft samtidigt som arbetskraftsbehovet i vård och äldreomsorg stiger. Det väntas innebära ännu större brist på arbetskraft i dessa verksamheter. Risken är att en arbetstidsförkortning skulle bli påfrestande för välfärdstjänsterna.
Människors välbefinnande
Sambandet mellan arbetstider och välmående är förståeligt: mer fritid kan ge större utrymme för social samvaro, avkoppling och fysisk aktivitet, vilket i sin tur kan förbättra livskvaliteten.
I flera länder, inklusive Sverige, har lokala experiment med arbetstidsförkortningar genomförts. Det kanske mest uppmärksammade projektet har varit det på Svartedalens äldreboende i Göteborg där undersköterskorna fick sextimmarsdagar. Ett genomgående resultat enligt dessa försök är minskad trötthet, mindre stress och längre sömn för de beröda personalkategorierna. Det finns dock ett problem med de flesta uppföljningar som gjorts: de är sällan vetenskapligt granskade, de saknar ofta relevanta jämförelsegrupper och de har en kort uppföljningstid. Dessutom kan resultaten bli missvisande eftersom experimenten förmodligen görs på arbetsplatser där man redan förväntar sig positiva resultat.
Generellt sett finns det få studier som grundligt har undersökt sambandet mellan arbetstidsförkortning och hälsa. Enligt Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet finns det inga tydliga vetenskapliga belägg för att reducerad arbetstid förbättrar objektiv hälsa, det vill säga mätbara och biologiska aspekter av hälsan. Däremot verkar subjektiv hälsa – människors egna upplevelser och självskattningar av sitt välmående – förbättras. Likaså arbetstillfredsställelsen.
Det finns motriktade effekter. Å ena sidan känner sig arbetstagare mer utvilade och kan därför arbeta effektivare. Å andra sidan kan krav på att arbeta mer effektivt leda till högre stressnivåer och ökad risk för utbrändhet. Ett exempel på detta är från Frankrike, där arbetstidsförkortningen vid millennieskiftet ledde till att majoriteten av de anställda upplevde en förbättrad livskvalitet till följd av mer fritid. Samtidigt försämrades deras upplevelse av arbetsmiljön på grund av högre arbetsintensitet och mer oregelbundna arbetstider. Liknande tendenser har observerats i studier om arbetstidsförkortningar i Tyskland.
Hälsoeffekterna av en arbetstidsförkortning är antagligen komplexa och svåra att generalisera. Människor har olika behov och förutsättningar. Det kan inte uteslutas att eventuella effekter är starkare i vissa grupper, såsom bland skiftarbetare, småbarnsföräldrar och personer i yrken med hög stressnivå, som sjukvårdspersonal, förskollärare och poliser.
Det är över ett halvsekel sedan Sverige genomförde en större arbetstidsförkortning. Forskningsunderlaget är därmed begränsat och effekterna svåra att förutsäga. Det beror antagligen också på hur förändringen genomförs. Kortare arbetsdagar? Fyradagarsvecka? Friår? Ska lönen bibehållas eller inte?
Trots att en arbetstidsförkortning kan låta som en tydlig reform, är det inte heller säkert hur mycket den faktiskt skulle korta arbetstiderna. De kan vara svåra att reglera med både lagar och kollektivavtal. Det är till exempel tänkbart att en tvingande minskning av arbetstiden kan motverkas av ökat övertidsuttag, vilket har dokumenterats i Frankrike efter arbetstidsförkortningen där. Trots att en arbetstidsminskning från 40 till 38 timmar infördes via kollektivavtal för tvåskiftsarbete i Sverige på 1980-talet, minskade den faktiska arbetstiden i genomsnitt med endast 45 minuter.
Är kortare arbetstider en vinst för samhället? Svaret på frågan är inte självklar. Forskningen tyder på att kostnaderna för en sådan reform kan vara betydande. Samtidigt kan det finnas hälsofördelar.
Välståndsutvecklingen under 1900-talet i Sverige och andra länder har tagits ut i både sänkt arbetstid och ökad konsumtion.
För att fullt ut förstå kostnaderna och fördelarna med en ytterligare arbetstidsförkortning i Sverige krävs mer omfattande forskning och större experiment, då de nuvarande svenska försöken har varit begränsade och svåra att utvärdera i sin helhet.
Svaret i korthet
1. En arbetstidsförkortning skulle sannolikt medföra betydande kostnader för samhällsekonomin. Det är svårt att mer exakt uppskatta hur stora dessa skulle bli.
2. Det finns en risk att välfärdssystemen skulle belastas kraftigt av en sådan förändring.
3. Forskning visar att kortare arbetstider kan förbättra människors känsla av välmående.
Läs fler Fakta i frågan:
Har skjutningarna minskat?
Är utrikesfödda bidragsberoende?
Satsar eller sparar politikerna på skolan?
Varför föds så få barn i Sverige?
Har vi en adhd-epidemi i Sverige?
Har rika gynnats mest när skatten på arbetsinkomster sänkts?
Har välståndet utvecklats svagare i Sverige än i andra länder?
Blir vi vuxna allt senare?
Går det allt sämre för pojkar i skolan?
När dämpar räntehöjningarna den höga inflationen?
