Fakta i frågan: Dränerar vårdapparna den övriga vården på pengar?

Det senaste decenniet har digitala vårdtjänster som utförs av privata vårdgivare – ofta via appar – blivit en självklar del av svensk sjukvård. Bolagen erbjuder snabba läkarbesök via mobilen, ibland inom minuter.

Men har de också bidragit till att tömma den övriga vården på resurser?

Det korta svaret är: delvis – men det är mer komplicerat än debatten ofta ger intryck av.

Även om bolagen är privata är det till största delen skattepengar som finansierar verksamheten. Patienten betalar oftast en patientavgift vid varje digitalt besök (barn och de äldsta är avgiftsbefriade), men den täcker bara en mindre del av kostnaden. Resten står patientens hemregion för.

För att förstå om apparna kostar eller sparar pengar behöver man hålla två saker i huvudet samtidigt.

Det ena är priset. Ett digitalt besök är betydligt billigare för regionerna än ett fysiskt besök på vårdcentralen.

Men priset är bara halva ekvationen. Den andra, och svårare, frågan är: ersätter appbesöket ett fysiskt besök som annars hade ägt rum – eller är det ett extra besök som personen aldrig hade gjort utan appen, till exempel för lätta åkommor som myggbett eller förkylning?

Kombinationen av dessa två faktorer avgör om digital vård avlastar systemet eller ökar trycket på det.

Kry lanserade sin tjänst 2015 och är i dag den största aktören på marknaden.

De första åren täljde nätläkarbolagen guld med kniv. Förklaringen ligger i ett ersättningssystem som ursprungligen var byggt för en helt annan typ av vård. När en patient söker vård utanför sin egen region – så kallad utomlänsvård – måste hemregionen betala vårdgivaren enligt en gemensam prislista. Den prislistan utformades innan nätläkarna ens fanns. Kry och Min Doktor knöt sig till varsin fysisk vårdcentral i Region Jönköping. Via dem kunde bolagen plötsligt fakturera hela landet för digitala besök – till en utomlänstaxa som låg på omkring 2 000 kronor per besök.

Det är dessutom en helt annan ersättningsmodell än den som gäller på en vanlig vårdcentral. Vårdcentralerna ersätts normalt till största delen genom så kallad kapitering: en fast peng per listad patient, ungefär som ett all-inclusive-paket justerat efter patienternas förväntade vårdbehov. Tanken med modellen är att det ska finnas ett incitament att hålla nere antalet onödiga besök. Därutöver kan vårdcentralerna också få rörliga ersättningar, men jämfört med nätläkarbolagen är kopplingen mellan varje enskilt besök och intäkt svagare.

Det finns inget tak för hur många digitala besök som företagen kan fakturera per patient. I princip kan ett nätläkarbolag fakturera hur mycket som helst, så länge det matar in besök i systemet, alltså knappast en modell som premierar ett återhållsamt resursutnyttjande.

Över tid har ersättningen sjunkit påtagligt. År 2017 låg taxan för ett digitalt läkarbesök på 650 kronor. Från och med i år gäller 435 kronor för en digital läkarkontakt, 405 kronor för kontakt med en psykolog eller kurator och 235 kronor för kontakt med en sjuksköterska.

Ett fysiskt besök på vårdcentralen kostar betydligt mer än ett digitalt besök – bland annat eftersom det kräver mottagningslokaler, utrustning och mer kringpersonal. Exakt hur mycket är inte alldeles enkelt att reda ut, just därför att vårdcentralerna inte arbetar med styckpris. Kostnaden beror på vem patienten möter och hur komplext ärendet är. Region Östergötland anger till exempel den verkliga kostnaden för ett läkarbesök till runt 3 100 kronor. Beroende på vad man räknar in landar uppskattningarna grovt sett i intervallet 1 500 till 3 500 kronor per besök.

Om ett digitalt besök helt ersätter ett sådant fysiskt besök är det alltså en stor besparing.

Men sker det i praktiken?

De studier som gjorts pekar på att digital vård i Sverige i viss utsträckning ersätter fysisk vård – men också att den totala vårdkonsumtionen stiger. Det ligger i linje med forskning i andra länder.

Det är egentligen inte förvånande, utan helt i linje med nationalekonomisk teori. När man sänker trösklarna för att kontakta vården – då man slipper vänta, ta sig till en mottagning och kanske ta ledigt från jobbet – ökar efterfrågan.

En liknelse kan hämtas från ett helt annat område: trafikplanering. Vid stora infrastrukturprojekt pratar man ofta om inducerad efterfrågan: bygger man fler filer på motorvägen kan det på kort sikt minska köerna, men på längre sikt lockar det fler att ta bilen. Det kan finnas liknande mekanismer i vården. När tillgängligheten ökar, kan även efterfrågan öka.

I forskningen om digital vård brukar man tala om substitutionsgrad – hur stor andel av de digitala besöken som faktiskt ersätter ett besök som annars hade gjorts fysiskt.

I en svensk studie, publicerad tidigare i år i The Economic Journal, uppskattade forskarna substitutionsgraden bland unga vuxna i Stockholm och Västra Götaland till cirka 45 procent. Knappt hälften av de digitala besöken ersatte alltså ett fysiskt besök. Resten var ny vårdkonsumtion. Det betyder inte att alla dessa nya vårdtillfällen är onödiga: en del kan vara medicinskt motiverade besök som annars inte hade blivit av, men sannolikt ingår också många enklare besvär som hade läkt av sig själva eller kunnat hanteras med egenvård.

Studien visar samtidigt att den ökade konsumtionen inte per automatik behöver leda till högre totala kostnader, eftersom de digitala besöken är så mycket billigare.

En annan studie, som inte är publicerad, jämförde digitala och fysiska läkarbesök i svensk primärvård. Forskarna fann att digitala besök visserligen var billigare i sig, men att besparingen till stor del äts upp av fler uppföljande kontakter kort därefter – framför allt fysiska återbesök i primärvården och besök på akuten.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys kom 2022 fram till en liknande slutsats: digitala besök både ersätter och skapar ny vårdkonsumtion. Men nettoeffekten enligt deras analys var att den digitala vården har medfört ökade kostnader för regionerna – trots lägre snittpris per besök, och trots att en del besök faktiskt ersatte fysiska (och dyrare) besök.

Faktureringen av appbolagen har i flera fall ifrågasatts av regionerna. När digitala besök för Stockholmspatienter granskades förra året bedömdes omkring 60 procent sakna grund för ersättning, och i januari 2026 kom Region Stockholm och Kry överens om att Kry ska betala tillbaka 18 miljoner kronor.

De totala kostnaderna för digital vård har ökat mycket kraftigt sedan starten 2015. Exakt hur mycket är svårt att beräkna eftersom faktureringen är spridd och delvis sker via mellanled. De flesta digitala besök faktureras numera via Region Sörmland (nästan alla större nätläkarbolag är knutna till vårdgivare där). Under 2025 handlade det om cirka 1,1 miljarder kronor. Utslaget per invånare i landet blir det runt 100 kronor. Det kan jämföras med primärvårdens totala nettokostnad som ligger på omkring 6 100 kronor per invånare. Vi talar alltså om strax under två procent av primärvårdens totala nota.

Sett ur ett helhetsperspektiv har de digitala apparna alltså haft en liten påverkan på primärvårdens kostnadsstruktur. Men två procent är också något. Varje procent spelar roll när vården skriker efter pengar.

Pengar är dessutom inte den enda resursen. Vårdapparna bemannas av läkare, sjuksköterskor, psykologer och annan vårdpersonal. Det är personal som hade kunnat arbeta på vårdcentraler, akutmottagningar eller sjukhus. Om digitala vårdbesök i hög grad gäller enklare åkommor finns därför en risk att arbetskraft flyttas från patienter med större behov till i grunden friska patienter.

Primärvården brottas redan med hög personalomsättning och svårigheter att behålla allmänläkare. Det gör det svårt att bygga den kontinuitet i läkarkontakten som forskningen kopplar till bättre vårdresultat – och om apparna lockar bort ännu fler läkare riskerar problemet att fördjupas.

Också användarmönstret väcker frågor. Studier visar att unga, höginkomsttagare, friska och boende i storstäderna är överrepresenterade bland nätläkarnas patienter. Bara cirka två procent av användarna är över 70 år. Även om totalkostnaden inte är dramatisk finns det därför en risk för en undanträngningseffekt: att resurser flyttas från dem med störst behov till dem med lägst trösklar att söka vård. Det skaver mot en grundprincip i svensk sjukvård: att den som har störst behov ska ges företräde.

De vanligaste patienterna är, åldersmässigt, barn i förskoleåldern och unga vuxna – framför allt kvinnor:

Det är ett spegelvänt mönster jämfört med de fysiska vårdcentralerna, vars tyngsta patientgrupper är äldre och kroniskt sjuka.

Att så många unga kvinnor söker vård via app verkar bland annat hänga samman med att de söker hjälp för övervikt. De första åren dominerades nätläkarbesöken av luftvägsinfektioner och andra virussjukdomar bland barn. På senare tid är fetma bland unga vuxna den enskilt största diagnosen, en utveckling som drivits av nya läkemedel, till exempel Ozempic.

Inom läkarkåren finns också en mer principiell kritik: att läkaren digitalt inte kan undersöka patienten fysiskt – känna på halskörtlarna, lyssna på lungorna, se hur en hudåkomma egentligen ser ut – och att det riskerar leda till osäkrare bedömningar.

Genom åren har nätläkarbolagen också anklagats för att skriva ut antibiotika på lösa grunder. Det är en kritik som dröjer kvar i debatten – men forskningen pekar i motsatt riktning.

I en studie från Umeå universitet 2024, som omfattade 160 000 vårdkontakter i Region Sörmland under 2020 och 2021, fick 61 procent av infektionspatienterna antibiotika på en fysisk vårdcentral – jämfört med 26 procent hos en nätläkare. Även sedan forskarna justerat för skillnader i ålder och kön var nätläkarnas förskrivning mindre än hälften så hög. Förklaringen kan delvis vara att patienterna söker vård för olika typer av infektioner i de två sammanhangen, men författarnas slutsats är ändå tydlig: nätläkarna följer förskrivningsrekommendationerna, snarare än motsatsen.

Så – dränerar vårdapparna den övriga vården på pengar?

Nej, inte i någon dramatisk mening. Apparna står för en bråkdel av primärvårdens kostnader, och varje enskilt digitalt besök är billigare än ett fysiskt.

Men nätapparna är inte heller gratis. De skapar också nya besök som annars inte hade ägt rum, lockar bort vårdpersonal från andra delar av systemet och tenderar att gynna dem som redan har lättast att få vård. Och det styckprisbaserade ersättningssystemet har i flera år premierat kvantitet före behov. Frågan är därför kanske inte så mycket om vårdapparna dränerar vården. Frågan är snarare om de pengar som går till digital vård – och den vårdpersonal som finns där – används där behoven är störst.

Läs fler Fakta i frågan:

Vilka invandrare integreras snabbast?

Har vårdköerna ökat?

Har borgerliga regeringar haft otur med konjunkturen?

Kommer Sverige att klara en allt äldre befolkning?

Hur stor är asylinvandringen?

Mår unga allt sämre?

Har den svenska bostadsmarknaden gått sönder?

Alla Fakta i frågan finns här