”Jag yttrar mig inte om den människan.”
DN:s legendariska matskribent Pernilla Tunberger lät inte nådig när det stod klart att hennes dotter, Anna Bergenström, var påtänkt som ersättare när hon i mitten av 1970-talet skulle gå i pension.
Anna Bergenström, som varit minst sagt tveksam till att efterträda sin mamma, blev uppiggad av moderns kommentar:
– Då blev jag intresserad, när hon sa så.
När det var dags för anställningsintervju satt det folk på båda sidorna längs det stora långbordet i provköket. Anna fick sitta på änden. Pernilla var inte på plats. Det knackades i bordet och Axel Wennerling, administrativ redaktionschef, inledde förhöret.
– Nå, vad är din programförklaring, hur vill du skriva om mat här på Dagens Nyheter?
—
Latmajas pajdeg, Eksta pepparkakor, citronrutor och vridna baguetter. Trogna DN-läsare känner familjen Bergenström, men många fler svenskar har lagat mat efter deras recept – oavsett om de vet om det eller inte. I nästan 90 år har de haft en plats i köken, fyra generationer av matskribenter där var och en tolkat sin tid. När Fanny Bergenström i dag arrangerar sina sinnliga matscenografier går hon i sin mors, sin mormors och sin mormorsmor Märta Zätterströms fotspår. Familjen har satt trender, gett husmorstips, drivit konsumentfrågor och skildrat samhällsförändringarna genom råvaror, hushållsredskap och matlagningsideal.
Men det var med Pernilla Tunberger det började. Hennes första text i DN publicerades 1937. Hon skrev om mat, mode och etikett – så kallade kvinnliga ämnen i en tidning som dominerades av krigsnyheter, ekonomi, politik och sport.
Allt fler kvinnor skulle ut på arbetsmarknaden, nya moderna hushållsapparater blev vanliga och under efterkrigstiden anlitade allt färre hembiträde. Den moderna tiden ställde nya krav på kvinnorna, och husmödrarna fick själva ansvara för hushållssysslor, matlagning och bakning. Ur detta växte ett större behov av matjournalistik, recept och kokböcker fram.
Under signaturen ”Nilla” tipsade Pernilla Tunberger om ”Mat för dan” (en torsdag i december 1944 föreslår hon exempelvis ångkokt saltströmming till lunch och kanelriddare till middag). Hennes matlagningsideal påverkades starkt av den moderna tiden, och när DN 1951 arrangerade en ”ultramodern hushållsexpo” med rubriken ”Den befriade husmodern” var Pernilla Tunberger affischnamnet.
– Hushållsarbetet skulle förenklas, och mamma älskade halvfabrikat, berättar Anna Bergenström. Det fanns faktiskt underbara halvfabrikat då, en fryst coq au vin som var inte klokt så god, och hummersoppa. Och det fanns vanlig kalops!
Pernilla Tunberger reste mycket, och emellanåt fick dottern Anna bo hos mormor i Skåne. Hit hade den moderna tiden inte nått. Mormor Märta födde upp ankor och höns, lagade mat från grunden och fyllde skafferiet med grönsakskonserver och inlagda reine claude-plommon. Om det var Pernillas framgångar som väckte ett sug att förmedla matkunskap vet vi inte, men även mormor Märta började skriva om mat.
Ungefär samtidigt som Pernilla Tunberger talade sig varm för djupfrysta halvfabrikat och storpack av fryst spenat i utställningshallen i Stockholm skrev Märta Zätterström den återkommande mat-spalten ”Det bästa han vet” i Damernas Värld (vilket kunde vara plättpudding med sylt). Hon tipsade till exempel om hur man arrangerade en ”mycket enkel” bjudning på tevagnen som frun i huset kunde sno ihop på en fredagseftermiddag och ändå sitta med vid bordet som en perfekt värdinna.
– Jag kommer ihåg att min mamma var ganska fundersam när mormor skulle börja skriva mat. Hon tyckte nog att det var lite jobbigt, säger Anna Bergenström.
Märta Zätterström (1884–1970)
• Skrev bland annat matspalten ”Det bästa han vet” i Damernas Värld på 1950-talet.
• Mamma till Pernilla Tunberger.
Foto: Wikimedia Commons CC-BY 4.0
Anna gick i mammas och mormors fotspår och hamnade först i KF:s provkök där hon lärde sig grunderna för provlagning av recept och arbetade med ”Vår kokbok”, för att sedan bli matskribent i Tidningen Vi.
Fram tonar bilden av en sinnlig, härlig matfamilj, gemensamma middagar och umgänge över grytor och kastruller. Inget kunde vara mer fel. Åtminstone då.
Anna Bergenström och hennes mamma Pernilla Tunberger hade en nära relation, men trots att de pratade i telefon varje dag och arbetade med samma sak pratade de aldrig om jobbet, och lagade inte mat tillsammans.
– Hon höll på med sitt och jag höll på med mitt, säger Anna Bergenström i dag. Hon tyckte nog att jag var lite råkostaktig.
Pernilla Tunberger var en av den tidens stora stjärnjournalister och en maktfaktor i branschen.
Hon gjorde inte bara recept, utan hade också makthavarnas öra och blev drivande i konsumentfrågor. Med nya möjligheter till storskalig livsmedelsproduktion följde inte bara modernitet utan också slarv och okunskap. I Dagens Nyheter drev Pernilla Tunberger kampanjer för att känsliga varor skulle märkas med sista förbrukningsdag, för att brödet skulle bli bättre och för att den magrare skummjölken skulle säljas i hushållsförpackningar.
1970 fick hon Stora journalistpriset, bland annat för sin kamp för datummärkning.
”Det viktigaste just nu är att hålla fast vid att maten ska smaka färskt. Vi får inte bli så rationella att vi rationaliserar bort smaken”, sa hon i en intervju i DN 1974.
Strax därpå gick hon i pension och DN började jakten på en ersättare. Det var stora skor att fylla för vem som helst, men trots att varken Anna eller Pernilla var särskilt intresserade av att tjänsten skulle gå i arv var det precis det som hände och Anna Bergenström blev ny matredaktör på DN.
Vad tror du hon menade med det där ”jag yttrar mig inte om den människan”?
– Det var nog att hon inte ville fälla något omdöme, inte vara med och påverka. Och det tyckte jag var skönt, för jag ville ju komma in på egna meriter, säger Anna Bergenström.
Så hur löd egentligen den där programförklaringen Anna Bergenström avkrävdes vid anställningsintervjun i provköket?
Det minns hon inte längre, så hennes gärning får tala för sig själv.
Lite rätt hade nog Pernilla om det där råkostaktiga. Det var 70-tal och halvfabrikat stod inte längre högt i kurs. Anna intresserade sig för baljväxter och syrade grönsaker, och bakade bröd.
Under efterkrigstiden hade kroppen setts som en maskin, och matens funktion var att fylla den med rätt näring. Det hade varit konsumentinriktat, funktionellt och mätbart. Anna Bergenström tillförde en personlig ton som uppskattades av läsarna, kombinerat med noggrannheten hon lärt sig i KF:s provkök.
– Du vågade ju prata om att det kunde gå lite si och så i köket ibland. Det var inte så vanligt då, säger dottern Fanny Bergenström.
– Ja, att jag hade lust att slänga kastrullerna i väggen efter en lång arbetsdag ibland, säger Anna.
Anna Bergenström gick tillbaka till sina rötter och hämtade inspiration från barndomens matlagning hos mormor som syltade och saftade. Genom farmor, som länge bodde i Provence, upptäckte hon Medelhavsköket och introducerade nyheter som couscous och hemodlade färska kryddor för sina läsare.
– Mamma förstod inte det där. Vad var det för vits med att odla egna kryddor – de fanns ju på burk, minns Anna.
Trots att Anna Bergenström ibland kände för att slänga kastrullerna i väggen tyckte hon alltid att det var roligt att laga mat. Pernilla Tunberger hade krävt att det inrättades ett provkök på DN, men det var enligt Anna mest en prestigefråga – ”alla andra” hade ju provkök. Experiment och provlagning av recept gjorde Anna ändå helst i hemmaköket:
– Man kan inte känna för en maträtt om man inte har gjort den i sin vardag eller i sin egen miljö. Att laga mat i provkök är som att prova någonting i ett labb, säger Anna Bergenström.
I köket i Bromma gjordes recept till DN:s matsidor och många kokböcker, och Annas man Nisse Peterson fotograferade. Dottern Fanny var med i köket redan som barn.
– Det pågick alltid provlagning och matfotografering hemma hos oss, minns hon.
Fanny Bergenström hade inte heller tänkt gå i mammas (och mormors och mormorsmors) fotspår. Hon ville bli scenograf. Men intresset för matlagning, dekoration och odling delade hon med Anna. En idé till ett gemensamt projekt växte fram, boken ”Vinterns goda ting”.
– Jag hade hjälpt till och stylat lite redan innan, och nu var planen att mamma skulle skriva maten medan jag gjorde det andra: pyssel, blommor och allt vad det var, säger Fanny.
Pappa Nisse Peterson fotograferade och delade med sig av sin kunskap till Fanny som arrangerade bilderna in i minsta detalj.
– Det blev ett slags miniscenografier, och gav mig blodad tand. Så efter det köpte jag en egen kamera, säger Fanny Bergenström.
Ungefär samtidigt utkom kokboken ”Rosendals trädgårdscafé” av bland andra Monika Ahlberg. En stor, omsorgsfullt formgiven bok som förändrade kokboksfotograferandet i grunden. Att som i dagens kokböcker ha stora färgbilder till varje recept var inte självklart, men för Anna och Fanny var det viktigt att återge den sinnliga känsla de själva strävade efter i köket. Ny teknik och nya ideal gjorde det möjligt.
Redan i tidigare kokböcker hade Anna Bergenström haft en tydlig idé om hur hon ville ha fotona, hade gjort skisser som visade vilka detaljer hon ville skulle synas och vilket perspektiv bilden skulle tas ur.
– Sen började Fanny och jag jobba och då blev det mer av ett samarbete, säger Anna.
– Mamma har alltid varit lite av en perfektionist, men hon släppte in mig direkt och var prestigelös. Det var väldigt bra för mig, det är jag tacksam för i dag, svarar Fanny.
Samarbetet gav mersmak, och Anna och Fanny blev ett team som skapade flera kokböcker. Fanny fotograferade men recepten skapade de ofta tillsammans.
– Jag hade aldrig kunnat jobba med min mamma, även om hon kanske ville det, konstaterar Anna.
Varför inte?
– Hon var så kategorisk. Det var antingen rätt eller fel. Och hon tyckte nog inte att jag hade något att komma med, egentligen.
Kan hon ha känt någon konkurrens från dig?
– Det har jag ju svårt att tänka mig, säger Anna Bergenström.
Kände du att hon var en konkurrent?
– Nej, hon var ju ouppnåelig på något sätt. Men hon skulle nog ha varit lite avundsjuk på hur Fanny och jag jobbade tillsammans.
Mellan Anna och Fanny finns ingen konkurrens, de delar matintresset i både arbete och vardag. Det där sinnliga, härliga familjelivet som saknades i Annas barndom har nu fallit på plats. På söndagarna samlas familj och vänner och lagar middag tillsammans, ofta långkok eller kastruller med linssoppa.
Hade Pernilla kunnat njuta av det? Eller hade hon tyckt att det var lite råkostaktigt?
– Det är ju goda linser, säger Fanny.
En sak har familjen gemensamt över generationerna. I nästan nittio år har de varit en del av svenskarnas vardag. Som matskribenter har de tolkat aktuella samhällsfrågor och gett dem uttryck på tallriken, samtidigt som de gått före. När det är ransoneringstider syns det i recepten och när chartersemestrarna blir populära dröjer det inte länge förrän Medelhavets smaker slår igenom. De har fångat upp de senaste mattrenderna och presenterat nya råvaror, smaker och tillagningssätt. Inspirerat och visat på lösningar.
Oavsett om det handlat om att laga middag när hembiträdet haft ledigt, att utforska möjligheterna med fryst spenat eller att baka de perfekta pepparkakorna har de funnits med i köket. Som en vän eller som en auktoritet.
– Vi har fått vara en del av våra läsares liv. Det känner vi oss stolta och glada över, säger Fanny Bergenström. Och där tror jag att vi är lika, alla fyra generationerna: Att vi tycker att det vardagliga är viktigt.
