”Fantastiska rebeller” är en kulturhistorisk bladvändare om de tyska romantikerna

Den stackars studenten häpnade när han kom till konserten och fick se vilka som satt på första raden. Goethe, Fichte, Alexander von Humboldt och August Wilhelm Schlegel. Året var 1797 och alla var där. Den lilla universitetsstaden Jena, i det tyska furstendömet Sachsen-Weimar, hade blivit skådeplatsen för något riktigt stort. En ny tankevärld höll på att skapas. De kallade sig själva för romantikerna.

Ingen grupp intellektuella – vare sig Bloomsburygruppen i London eller kretsen kring Hemingway i Paris – kan mäta sig med Jenakretsen. Det påstår i alla fall Andrea Wulf i boken ”Fantastiska rebeller” som nu kommit på svenska, i oklanderlig översättning av Inger Johansson. Om Wulf har rätt? Det är svårt att tjafsa emot.

Hertigen var ett så svårt fan av Goethes ”Den unge Werthers lidande” att han börjat klä sig som Werther

Goethe var äldst i skaran, redan en bit över 40, när han bjöds in av självaste hertig Karl August. Hertigen var ett så svårt fan av Goethes ”Den unge Werthers lidande” att han börjat klä sig som Werther, i gul väst och gula byxor, med blå rock. Just så klädde sig även Goethe inför deras första möte. Man får inte vara dum. Naturligtvis blev det succé. Goethe fick några rum på slottet till sitt förfogande. Där kunde han sitta om vintrarna i sin länstol, alldeles intill kaminen, i vit kuskmössa och flanelljacka. Han avskydde kylan.

Till Jena flockades under åren kring sekelskiftet poeter, filosofer, prosaförfattare och andra brushjärnor med bultande hjärtan och brinnande längtan efter frihet.

Filosofen på allas läppar var den kortvuxne och bastante Johann Gottlieb Fichte. Det var Goethe som rekommenderat honom till tjänsten på universitetet. Han kallades för filosofins Bonaparte och hade satt jaget i centrum för sin filosofi. Studenterna avgudade honom. Hertig Karl August var mer bekymrad, särskilt efter att Fichte förutspått aristokratins nära förestående död. Just det uttalandet retade även upp en liten krets av konservativa studenter som uttryckte sitt missnöje genom att kasta stenar genom Fichtes fönster, varpå Fichte (champagneförfriskad) gav sig av efter studenterna med en pistol. Hyresvärden kom emellan.

Lugnare till sinnet var Friedrich Schiller, en pjäsförfattare som snöat in på botaniska intressen. Så inleddes vänskapen med Goethe, som fått i uppgift av hertigen att anlägga en botanisk trädgård.

Schiller blev mittpunkten för alltsammans när han drog igång tidskriften Die Horen där de unga romantikerna kunde breda ut sig i all sin nakenhet. Alla lät sig inte imponeras. En kritiker kallade tidskriften för ett ”avträdestempel där de kan uträtta sina naturbehov”. Andra föreslog att ett mer passande namn vore Die Huren (hororna).

Flitigast av skribenterna var August Wilhelm Schlegel, som anlänt till Jena på Schillers begäran. Med sig hade han den spirituella Caroline. Hon var några år äldre, änka, och med mer livserfarenhet än de flesta. Därtill beläst och snabbtänkt. Självaste Wilhelm von Humboldt, universalgeniet som senare grundade världens första forskningsuniversitet, skrämdes av tanken på att möta henne i ”en tävling i vitterhet och skarpsinne”. Tillsammans med sin nye make Schlegel översatte hon ”Romeo och Julia”. Flertalet av makens texter, visade det sig senare, var egentligen hennes verk.

Intrigen tätnar när den yngre brodern Friedrich Schlegel kom till stan. Sjavig och vild var han broderns motsats. Han ställde till det ordentligt när han publicerade en nedgörande recension av Schiller och hans tidskrift. Därefter förlorade storebrodern sina uppdrag. Lättare blev det inte av att Friedrich förälskat sig i storebroderns hustru Caroline. Hon var desto mer road – Friedrich ”underhåller oss verkligen med sitt huvud som är burrigt både på utsidan och insidan”.

Vad mer som händer ska inte avslöjas här. Det får läsaren själv upptäcka i denna mästerligt konstruerade berättelse, en kulturhistorisk bladvändare som får den lilla tyska staden att fullkomligt blomstra av liv.

Några djuplodande begreppsdiskussioner ges inget större utrymme, men det är inte heller något som saknas. Bokens verkliga styrka ligger i dess litterära kvaliteter. Det är ett imponerande hantverk. Trots att det är en fackbok, med drygt hundra sidor noter och litteraturförteckningar, är den skriven med samma lätthet och driv som en spänningsroman.

Flertalet av makens texter, visade det sig senare, var egentligen hennes verk

Men just det imponerar inte på alla kritiker. För ett drygt år sedan noterade Rebecka Kärde på dessa sidor (19/5 2023) att Wulf inte alls nått samma framgångar i Tyskland (Wulf är halvtysk) som i den engelskspråkiga världen. I Tyskland gror en viss misstänksamhet mot gestaltande historieskrivningar.

Likande tongångar har nyligen hörts i Sverige. Jesper Högström, som med sin Tora Dahl-biografi ”Jag vill skriva sant” får räknas som en av de främsta svenska företrädarna för det karaktärsdrivna historieberättandet, fick sina fiskar varma förra året då hans Gunnar Ekelöf-biografi sågades i tidningen Respons. Raljant, trivialt och tröttsamt löd omdömet.

Anmärkningar av samma griniga art kan säkert göras här med. Om man nu är lagd åt det hållet. Eller så väljer man att njuta av denna underhållande bildningsresa. Tänk om någon kunde skriva en lika välresearchad och rafflande bladvändare om romantikerna i Sverige, kretsen kring Atterbom och Geijer, och salongerna hemma hos Malla Silfverstolpe i Uppsala. Det hade varit en gärning, det!

Läs mer:

Rebecka Kärde: De tyska romantikerna ville ”poetisera” livet och vetenskapen

Rebecka Kärde: Romantikens idéer skimrar på nytt museum i Frankfurt