Färdas med tåg genom fagra Finland

Vi går barfota på en slingrande stig i en djup skog. Ovanför oss susar gran- och talltoppar, då och då stannar vi till och smakar på blåbär och lingon. Några hundra meter bort anas en stor glittrande vattenyta. Vår guide viskar till oss att försöka använda alla sinnen. Vi doftar, vi känner och vi äter en liten bit av roten till en ormbunke – det smakar sött och en aning lakrits.

Efter en halvtimmes promenad öppnar sig en glänta. Tjock grön mossa breder ut sig i en liten slänt över stenar och fallna träd. Vi tar ett steg in och våra bara fötter sjunker ner, tårna göms nästan helt av det mjuka och lätt fuktiga. Här tar vi en liten paus i vår skogsvandring. Och inte bara det – här i det sagolika får vi också lov att ligga ner och ta en tupplur. En tunn filt breds ut över marken på ett ställe som ser skönt ut. En av oss ligger ner och famnar en mossbeklädd sten medan den andre lutar huvudet mjukt mot en stam. Så blir det stilla och ögonen faller igen och förblir slutna tills en liten bjällra väcker oss. Nu anas en lätt doft av rök och det är dags att gå vidare mot lunch. Den tillagas utomhus över öppen eld, många av råvarorna hämtas från skogen eller från sjön intill.

Förrätten består av halstrad siklöja, en liten laxfisk som är vanlig i finska sjöar, toppad med citronolja och dill, ackompanjerad av fermenterade trattkantareller och syrad grädde. Det följs av risotto med svart trumpetsvamp, bröstfilé från kanadagås och sist men inte minst vit chokladmousse med nyplockade lingon. Det smakar underbart fräscht och är lika vällagat som på finkrog. Så är kocken inte heller vem som helst. Med en gedigen restaurangbakgrund och en längtan efter mer tid i naturen startade Heikki Ahopelto Pine Dining för några år sedan och började ta ut sina gäster i skogen på vandring och gastronomiska äventyr. Menyn varierar efter säsong och platserna skiftar – skogen är stor och eldstäderna många.

Just nu är vi i den djupa skogen utanför Tammerfors staden vars livsnerv är vattenkraften som strömmar genom centrum mellan jättesjön Näsijärvi och den mindre Pyhäjärvi. Här uppfördes under den tidiga industrialiseringen enorma tegelbyggnader för den nya tiden, med textilfabriken Finlayson som den mest kända. Delar av Finlaysons maskinpark finns kvar i museiform, där den fina och välbevarade ångmaskinen är en av höjdpunkterna. I övrigt har vävstolar och spinnmaskiner lämnat plats till konstgallerier och musikfestivaler. Tammerfors är en stad som bubblar av energi med sina många studenter och starka entreprenörsanda.

Dessutom är Tammerfors den finska saunans huvudstad och därmed metropol för det finska sauna-världsarvet – den finska bastukulturen upptogs på Unesco:s lista över immateriella kulturarv 2020. I Tammerfors finns mer än 50 allmänna bastuanläggningar, några i centrum med eleganta barer, restaurang och soldäck och andra ute i skogen nära stillhet och lugn. Själva bastar vi på moderna Kuuma mitt i stan. Det blir både ett och två dopp i sjön efter bastun innan vi somnar sött.

Nästa morgon bär det av med tåg mot kusten och staden Vasa. Härifrån går färjan dagligen till Umeå över Kvarken, den smalaste delen i Bottenviken.

Vi tar oss långt ut på öarna i Kvarkens skärgård till Svedjehamn och utsiktstornet Saltkaret som ligger en kort promenad därifrån. Nedanför utsiktstornet växer havtorn vilt, fågellivet är intensivt och så långt ögat når ligger öarna i långa raka band, formen är ett resultat av inlandsisen rörelse. Sommartid är badlivet här ute i full gång, medan den kallare delen av året är lugnare och de långa nätterna upplysta av norrsken.

Och apropå norrsken så ska vi fortsätta längre norrut till Uleåborg. Med byte i Seinojäki tar tågresan nästan fem timmar, men det är en bekväm tur. De grönvita vagnarna är välutrustade och snabba. Den som vill ha extra lugn och ro kan boka egen kupé för två eller fyra personer.

Det är lite svalt i Uleåborg, så en extra jacka åker på när vi är framme. Men det är en underbart frisk och solig eftermiddag. Vi är fortfarande vid kusten men här ligger själva stadskärnan på ganska små kuperade öar, nästan alla sammanbundna med cykel- och gångbanor. Så är man också liksom Amsterdam och Köpenhamn en cykelstad.

Vi börjar med att promenera runt i stadskärnan och besöker Kulttuuripankki, en gammal bank som numera är ett konstmuseum i privat regi. Bankvalven är intakta, sjuttiotalskänslan likaså.

Det är mycket i Uleåborg som är kul och kreativt. Härifrån kommer den världsberömda finska skrikkören, här hålls VM i luftgitarr och vintertid uppstår festivalen Frozen People med musik och ljus på det frusna havet – bara för att nämna några saker. Så är man också europeisk kulturhuvudstad 2026 och uppladdningen inför detta är i full gång.

Middagen äter vi sedan på Lapland Hotels Oulu där det blir renfilé och rentunga, följt av bland annat blåbärssorbet med smak så intensiv att det känns som om munnen färgas blå. Kvällen avslutas med öl på lokala bryggeriet Hailuodon Panimos restaurang Mallassauna. Här surrar det av fem eller sex olika språk – studenterna är många.

Efter Uleåborg vänder vi söderut igen mot inlandet och sjölandskapet. Det blir en mycket fin tågresa, den vackraste på hela veckan. Himlen är blå, sjöarna glittrar blanka och avlöser varandra längs turen, endast uppbrutna av klungor med björkar och gamla stationshus i trä.

Kommande natt blir det ännu mera vatten. Vi övernattar i en glasigloo, en så kallad Aurorahut, flytande på sjön vid staden Kuopio. Igloon är som ett litet hotellrum på en flotte och bekvämt inredd med dubbelsäng och pentry och toalett, dock inget badrum. Alla fönster går att dra för med en gardin om man vill, men vi lämnar dem öppna. Från sängen ser man rakt upp mot himlen och sakta tänds stjärnorna där uppe. Vi hoppas på norrsken, men sent på natten drar ett molntäcke in ungefär samtidigt som vi mjukt vaggas till sömns.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Kuopio ligger mitt i Insjöfinland och är själva sinnebilden av landet med tusen sjöar. Bäst överblick får man från Puijo-tornet uppe på en höjd. Det 75 meter höga tornet där toppen roterar runt sin egen axel byggdes 1963. Här finns också en à la carte restaurang och ett kafé. Utsikten är milsvid med runda blå sjöar och gröna skogklädda öar som i alla väderstreck avlöser varandra så långt ögat når.

Sista stoppet på vår tågresa blir staden Jyväskylä, där den finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto gick i skola och startade sin karriär. Många är städerna både i Finland och i världen som bär hans signatur i allt från universitet till kyrkor, kommunhus och möbler. Glasvaserna han designade för Iittala 1936 var med sin organiska form revolutionerande för sin tid och finns fortfarande att köpa. Förutom att Jyväskylä är den finska stad som bäst representerar ett utsnitt av Aaltos arkitektur – missa inte att promenera genom universitetsområdet – förvaltar man även Alvar Aalto–museet, till stor del formgivet av honom själv. I maj 2023 öppnade tillbyggnaden Aalto2 tillsammans med en uppdaterad och mer personlig utställning om hans liv och gärning. Här visas föremål, modeller, fotografier och skisser. Det är fascinerande att se hans banbrytande design och att få inblick i hans hem och ateljé. Mer plats och ett större erkännande i utställningen har numera också hans fruar, arkitekten och formgivare Aino Aalto och arkitekten Elissa Aalto, som båda arbetade med honom.

Vi promenerar till de bevarade trähusen vid Toivolas Gamla Gård. Det är mysigt med små restauranger, kaféer och butiker. Garnbutiken Titityy är både välsorterad och känd för sina återkommande stickfestivaler.

Sista kvällen avslutas med middag tillsammans med en av våra värdar på familjedrivna och eleganta restaurang Pöllöwaari. Ett gott avslut på en naturnära resa med skön design och goda smaker.

Här hittar du våra resereportage.