Färgglad subkultur inleder Malmöfestivalen – med rumpskak

Den börjar bli något av en tradition på Malmöfestivalen, precis som kräftskivan på Stortorget och de långa köerna till langostälten. ”Vogue ball” lockar deltagare från stora delar av Europa, som packar scenkläderna och reser till Skåne för att tävla i kategorier som ”runway”, ”lip sync” och ”shake that ass”. På scen tar det sig uttryck i en lek med könsidentiteter, skönhetsideal och dans.

– Det handlar först och främst om att ha kul och visa upp vem du är. När folk går hem ska de komma ihåg vad du gjorde och vad din unika grej är, säger Ranya Asadi.

Hon är dansare och dj och har arrangerat ”Vogue ball” på Malmöfestivalen de senaste tre åren. I prispotten står en åtråvärd pokal, men vägen till vinst följer inte direkt ett OS-regelverk:

– Bara en person kan vinna. Ibland vinner någon för att den är bäst, ibland för att den är nära vän med juryn, säger Ranya Asadi och skrattar.

Årets tema går under namnet ”Peace, love and understanding” och är en kärleksfull blinkning till gigantiska musikfestivaler som Coachella, Burning man och Glastonbury.

– Det gäller att visa upp sin talang och samtidigt leverera på temat. Den som ska tolka Glastonbury behöver komma i regnkläder, till exempel. På ”Vogue ball” tar man på sig en kostym och låtsas för några minuter vara någon man vanligtvis inte är, säger Ranya Asadi.

Musiken som spelas är Ball room beats, en housegenre med ljudeffekter som kan förstärka dramaturgin på scenen. Publiken har lika stor betydelse som dansarna på scen, och  Ranya Asadi beskriver det som en konversation mellan deltagarna, åskådarna, dj:n och värden som pågår under hela föreställningen. När alla interagerar kokar det, både på och framför scenen.

– Det viktigaste som publik är att ge energi, kärlek och entusiasm till de som står på scenen, så att de får den där extra kicken. Vi behöver bra vibbar!

”Vogue balls” har en hundraårig historia med rötter i stadsdelen Harlem i New York. Som en del av medborgarrättsrörelsen etablerades dansstilen Vogue av svarta, latinamerikaner och queers under 1920-talet. På 1960-talet blev det populärt med tävlingar i dragshows och dansstilen Vogue, och en ”ballroom-kultur” var född. Den hade sina främsta glansdagar under 1980-talet, skildrade bland annat i den hyllade dokumentärfilmen ”Paris is burning” (1990).  Ballroom-kulturen lade också grunden till de ”Vogue balls” som arrangeras i dag i exempelvis Köpenhamn, Paris och Brighton.

Ranya Asadi berättar att uttrycksformen bärs upp av ett internationellt nätverk. Gemenskapen är stark och medlemmarna ägnar mycket tid åt att öva inför shower, resa till olika evenemang och peppa varandra. Med programmet på Malmöfestivalen, som är gratis och öppet för alla, hoppas hon kunna göra fenomenet folkligare:

– Det är fint att Malmö stad ger oss den här plattformen och att vi får synas i det offentliga rummet. Jag har pratat med flera som kommit tillbaka år efter år och som sagt ”Jag bara råkade bara gå förbi det på Malmöfestivalen”, säger Ranya Asadi.

Ibland har det hänt att personer i publiken återvänt som deltagare.

– Från början har de varit skygga och blyga, kanske bott i ett litet samhälle och inte haft möjlighet att uttrycka sig själva. Och så kommer de hit, och börjar tävla på scen, säger Ranya Asadi nöjt.

Vad har subkulturen för relevans i vår tid?

– Den är en viktig del av både dans- och queerkulturen, för den sätter rasifierade, queers och transpersoner i fokus och låter dem synas. Den har hållits levande i decennier, trots att det funnits lagar som förbjudit den och trots åren med aids och med covid. Det är en färgglad undergroundkultur full av liv och mångfald, och den har en rik historia.