För några veckor sedan kom min tolvåring hem och kastade sig i soffan. Jag frågade: ”Hur har det gått i skolan i dag?”
”Bra”, lydde det utförliga svaret.
Jag får försöka igen, tänkte jag: ”Vad har du lärt dig?”
”Inget speciellt. På NO läser vi om en tråkig gubbe som gick runt och plockade blommor på 1700-talet.”
Jag drog efter andan. Din far kommer inte kunna vistas i Uppsala om kollegiet hör denna vanvördiga beskrivning av Linné, tänkte jag. Sedan sa jag de ord varje tolvåring drömmer om att höra: ”Sätt dig upp, unge man, vi behöver prata.”
Därefter följde en föreläsning om att Linnés storhet inte låg i att han plockade blommor, utan att det fanns en värld före och en värld efter honom. Han var en del av den vetenskapliga revolution som ägde rum i samband med upplysningen. Linné gav världens forskare ett gemensamt språk att kommunicera med och en metod för att förhålla sig till biologiskt liv. Före Linné och de andra pionjärerna i hans tid var kosmos något mystiskt, magiskt och abstrakt. Efter dem blev universum konkret, begripligt och matematiskt förutsägbart.
Tolvåringen nickade fundersamt innan han kontrade med: ”Men han plockade också mycket blommor.”
Jag kom att tänka på denna episod i samband med tillkännagivandet av Nobelpriset i fysiologi och medicin. Genast började samma frågor dyka upp bland vänner och bekanta. Varför är dessa fynd viktiga? Kan man ens göra något med mikroRNA? Kan det rädda liv? Kan det bota cancer?
Svaret på dessa frågor är: kanske, men det är oväsentligt. Storheten ligger i något annat.
Varje artikel som publiceras inom naturvetenskaplig och medicinsk grundforskning – om den är korrekt utförd – skapar på sitt lilla sätt en värld före och en värld efter publicering. Världen efter vet lite mer än världen före. På så sätt växer det gemensamma kunskapsbygget.
Men alla fynd är naturligtvis inte av samma valör. Mycket av den forskning som görs – tyvärr också på svenska universitet – bidrar bara med små, små byggstenar till kunskapspusslet. Men ibland upptäcker forskare något stort, något nytt; ett helt våningsplan läggs till det gemensamma vetenskapsbygget. Det är sådana fynd som får Nobelpriset.
När det kommer till kosmos finns det saker vi vet att vi inte vet, och saker vi inte vet att vi inte vet. Under den första halvan av förra seklet rasade en bitvis hätsk debatt inom den vetenskapliga världen om vilket molekyl som bar informationen för biologisk ärftlighet. Vi visste att vi inte visste. Man kunde dela upp cellen i sina kemiska beståndsdelar – proteiner, sockermolekyler, fetter, syror. Men vad i denna soppa gjorde vad?
Förutom att frågan var vetenskapligt intressant var den avgörande för hur man skulle kunna behandla patienter, till exempel: hur ska man kunna bota genetiska sjukdomar om man inte vet vilken molekyl som bär den genetiska informationen? Det var först 1944 som Oswald Avery och hans kollegor visade att molekylen var dna. Det fanns en värld före och en värld efter den upptäckten.
Men ibland finner vi saker som vi inte visste att vi inte visste – och de är svårare att hitta eftersom ingen letar efter dem. Sedan början på 60-talet har forskare utgått från att gener regleras på dna-nivå – det vill säga att molekyler binder till dna och antingen ökar eller minskar uttrycket av gener (som på- eller av-knappar). Forskarna som upptäckte mikroRNA på 90-talet hittade något nytt – att det finns en ytterligare nivå av reglering som sker bortom dna-molekylen. Plötsligt blev vissa biologiska fenomen som vi inte förstod begripliga.
Kommer upptäckten bota cancer? Nej. Kommer den rädda några liv? Kanske indirekt, men det är oväsentligt. Upptäckten gjorde att vi förstår världen bättre, och därmed kan närma oss den på ett mer utstuderat sätt. Ur det perspektivet går Nobelpristagarna i Linnés fotspår. Det kanske ser ut som att de bara plockar blommor. Men storheten ligger i att de på ett betydelsefullt sätt har ändrat vår syn på naturen.
Förvirring kring mikroRNA
● Dagarna efter tillkännagivandet av Nobelpriset var det mycket förvirring kring mikroRNA, som förkortas miRNA, och messengerRNA, som förkortas mRNA. mRNA:s funktion uppdagades mycket tidigare och fick Nobelpriset redan 1965.
● Mutationer i mikroRNA orsakar bland annat medfödd hörselnedsättning samt ögon- och skelettsjukdom, enligt Nobelförsamlingens pressrelease.
● Min favorithistoria om Linné är att det påstås att han 1734 drog värja mot sin framtida professorskollega Nils Rosén, för att denne ifrågasatt hans kunskaper i botanik. Bara för att man gillar att plocka blommor betyder det inte att man är en mes!
Här kan du läsa fler texter av Farshid Jalalvand.
